213 med Dolcibene hjelpt sig ut ur den förlägenhet, hvari Amundus satte honom under deras sista samtal, då ännu Laurettas falska bekännelse för Cyprino var honom obekant. Dolcibene tackar, och säger henne några ömma ord (han är Drottningens amant), hvarpå hon svarar i ännu ömmare ton, och säger att hon hoppas snart se den dagen gry, då hon får upphöja honom vid sin sida på Cyperns thron, och då han icke mera behöfver i nattens tjockaste mörker, smyga sig som en förbrytare till hennes omfamningar; att på hans stöd hvilade all hennes förtröstan, så snart hennes enfaldige gemåls alltmer och mer tilltagande sjuklighet ryckt honom i grafven m. m. Hon säger sig älska Rosa med moderlig kärlek, och att hon skulle genast efter sin förening med Dolcibene meddela denna alla en konungsdotters rättigheter; att hon ämnade sätta i ett långt aflägset kloster den våpiga Forella, som blott erinrade verlden om, att hennes moder varit engång förmäld med en stympare. Drottningen ville äfven ha förgiftat Florinna, hvilket nu bäst kunde ske, sedan denna nu engång försvunnit undan allmänhetens blickar; men från denna kortaste och säkraste utväg att befria sig från den förhatliga styfdottern hade hon blifvit hindrad af den grillfängarinnan Sysis, som säger sig ha läst i stjernorna, att Florinna icke skall kunna ombringas genom någon våldsam död, men kanske genom långsamt tärande sorg. Hon harmas öfver denna ovisshet och långsamhet. Önskar, att hon må kunna finna ut något medel att befria sig från den fatala, nyckfulla, fanatiska Sysis' förmynderskap: men finner sig tyvärr ännu en, tid bortåt behöfva henne. Tror på inga stjernor,1 och bygger blott på sin slughet och list. Dolcibene bestyrker henne i detta system, och säger, att ((derföre beherrska vi och våra likar jorden.» Går. - Drottningen ensam, ser efter honom föraktligt, och upprepar hans sista ord. Hennes anmärkningar öfver hur lätt alla männer äro narrade, och nästan lättast de som inbilla sig vara sluga. Hon anför Cyprino och Dolcibene såsom exempel, hvarvid hon dock mindre förundrar sig öfver Cyprino, som, melerar sig mycket med så kallad dygd, än öfver Dolcibene, som så länge gått i hennes skola - och som dock nu med fullt allvar trodde på alla de löften hon gaf honom, ända till det orimliga, att hon skulle någonsin vid altaret räcka en person af oförstlig härkomst sin hand och dela med honom sin krona! Och derhän hade hon bragt honom i sitt våld, blott med några i tjenliga ögonblick utdelade vinkar, miner, ögonkast, suckar o. s. v., samt omsider med att ge honom, «fastän sparsamt, det, som af alla männer högst värderas, och dock af allting kostar minst att ge!» Nej, (här ropar hon ut namnet af en frankisk prins - någon af de ännu vid den tiden icke af Saracenerna underkufvade små christna herrskarne på Asiatiska kusten, med hvilken hon stod i hemlig underhandling om giftermål och thronföljd ef-