222 sig, toge denna hieroglyph sinnligt bokstafligen för full sanning; Lauretta hade tillagt, att hon väl för sin del vore böjd att anse saken för verklig, men aldrig dristat frambära den inför Drottningen, af fruktan för hån och vrede, då hon kände att Drottningen föraktade alla öfveruatnrliga förklaringsgrunder och dermed sammanhängande samtalsämnen, samt vore en förklarad fiende till allt sqvaller, såsnart det icke innehöll något förnuftigt spioneri. På detta vis finner Drottningen sig nu fallen i nätet af det fritänkeri hon sjelf predikat, och rasar öfver att hon för mycket upplyst sitt hof. Hennes harm öfver Sysis, som inga underrättelser meddelar henne och låter allt dylikt ofog stilla passera; men hon känner ock orsaken, hvarför Sysis sedan flera månader dragit sig undan i sin enslighet och afbrutit all gemenskap med Drottningen: denna hade nemligen börjat att något lossa på banden af Sysis' förmynderskap, och detta hade Nattprestinnan illa upptagit. Drottningen beslutar, att vid första tillfälle söka underrätta sig med egna ögon om sakens sammanhang. Hon skall sedan veta hjelpa sig, utan allsköns främmande biträde. Men snart måste något afgörande företagas, emedan det kan för framtiden, när Amundi förvandling upphört, medföra högst vådliga följder, om han - såsom af ryktet kan slutas, i fall det är sannt - verkligen Upptäckt hvarest Florinna vistas; utom det skäl, att det förhatliga paret icke bör fa njuta den lindringen i deras straff, att på detta vis trösta hvarandra och fördrifva tiden tillsamman. Hon vill öfverraska Florinna midt i ett samtal med sin älskare. (Hennes reflexioner öfver lättsinnigheten och trångheten af den theoretiska irreligiositeten hos hennes favoriter, och skillnaden mellan deras sätt att vara fördomsfria, fritänkare m. m. samt hennes. Hon erkänner, att man i många händelser måste antaga och tro inflytelsen af någon öfvernaturlig princip; men att den äkta fördomsfriheten består deruti, att icke låta detta dunkla Öfverväsende vidare imponera på en, än som med ens egen fördel och planer öfverensstämmer, jemväl när dessa stundom, förtretligt nog, tvingas att låta jemka och ändra sig efter den förborgade öfvermaktens griller. Blott det vore svag-tänkt, att tro menniskan för öfrigt stå till denna dunkla makt i något af de samband, som den blinda mängden, hvilken derigenom beherrskas, kallar religiöst, moraliskt o. s. v.). il. Sc. Midnatt. Florinnas rum i tornet; praktfullt upplyst, smyc-kadt med blomster och myrten-guirlander. Florinna sjelf, klädd i furstlig prakt, står vid fönstret och samtalar med Fågel Blå. Deras vexelsång: «Genom natt och dunkel stilla» etc. (i Sagan: «Ack huru svårt är dock vårt usla öde» m. m.). - Drottningen, Forella, Dolcibene och Lauretta, som lyssnat en stund till sången, störta in i rummet; Fågel Blå, skrämd af bullret, är likväl redan bortflugen; men Florinna träffas, till