223 deras största förvåning, på detta vis utsmyckad, liksom hennes kammare äfvenledes. Drottningen öfverhopar henne med smädelser, säger att hon är en upprorsstifterska, att hon står i förbindelse med Cyprino och andra rebeller, att hon har en hemlig skattkammare i sitt fängelse, att man skall låta lägga henne i kedjor o. s. v. Florinna ber henne så gerna genast taga hennes lif, hvilket dock utan tvifvel förr eller senare vore hennes afsigt att göra. Drottningen försäkrar henne, att detta också längesedan skett, om hennes alltför ömma och veka hjerta ej hindrat henne från utförandet af ett så rättvist beslut, till hvilket ock Sysis längesedan rådt henne; men att Florinna icke borde lita förmycket på denna svaghet, och att hon snart skulle få erfara, om det ginge an att bedraga sin styfmor och omstörta sin faders thron m. m. Nu' vill Drottningen gå, men Forella frågar: «Men, Mamma, skall hon då få behålla all denna grannlåt? hvad gör hon med den här i kyffet? och behöfva ej vi den bättre, som dagligen lefva bland anständigt folk och måste visa oss?» - Drottningen gillar Forellas yttrande, gläder sig att höra ett så klokt infall af henne, och befaller Florinna genast på stället taga af sig alla sina smycken och juveler, samt lemna dem i Dolcibenes hand. Florinna gör det, men brister vid diamant-bouquetten i tårar, och ber att få behålla denna enda. Det nekas. Drottningen tillsäger henne strängeligen, att, emedan hon dock i alla fall vore en så stor vän af nattvak, innan nästa morgon sammansöka alla de dyrbarheter, som hon ännu ägde i sin kammare, och lemna dem i Dolcibenes händer, hvilken tidigt då skulle återkomma föl1 att mottaga dem; de tillförde med all rätt konungsliga skattkammaren, och lönade det ej mödan att hon försökte något underslef, emedan Dolcibene i alla fall vid sin ankomst skulle anställa den noggrannaste visitation; mellertid skulle ett tjenligt antal af honom väl kända karlar ställas till vakt utanför hennes dörr. - Alla gå; Florinna, utom sig af tröstlöshet, sjunker på knä framför en Mariebild, och uttrycker i stumma åtbörder den högsta smärta. Här borttagas ljusen. - Från fjerran, och sedan allt närmare och närmare under hennes fönster, klingar nu till cittra en sång af den i parken*) kringvandrande och i nattens tystnad spelande Troubadouren. Redan den första strophens innehåll träffar och vederqvicker hennes inre på ett underbart hugsvalande sätt. Hon reser sig upp, och börjar vid skenet af den lampa, som man lemnat henne på Drottningens befallning i stället för de dyrbara ljusen, hvilka på samma befallning nyss af Forella vid bortgåendet släcktes och af Lauretta bortburos, att framsöka och sammanlägga på ett litet bord alla de skän- *) Okunnig för öfrigt om Florinnas grannskap och det goda han med sin sång uträttar. Florinna gör denna reflexion om skaldernas och sångens himmelska njtta, och huru Troubadouren, soin nn tror att han ensam och ohörd blott ger luft åt sina fantasier, för henne är ett himmelens sändebud.