225 springa. Amundus måste dö - måste på något fintligt sätt röjas af daga; hans död skulle sedan snart draga Florinnas efter sig, innan hon hunne befria sig genom Dolcibene (mot hvars anliggande nu sannolikt hennes belägenhet gjorde hennes dygd mindre ömtålig), eller genom någon annan. Dessutom - hvad kan det hjelpa, att Amundus för en tid är en blå fågel, då han likväl efter några få års förlopp blir menniska igen, och då naturligtvis en vida farligare än förr? - Alltså, dödas bör han, och det ju förr ju hellre; men huru? Lätt kunde han väl träffas af någon skicklig skytt; men om dagen syns han aldrig - och om nattetid gör folkets öfvertro till det utkomna spökhistorie-lika ryktet, att ingen vågar sig till den angifna nejden af parken, isynnerhet som tillika sedan någon tid det blifvit tillagdt, att *) Florinnas Mor, den förra Drottningen, vid midnattsstunden der plägar visa sig i svepning och låta höra djupa suckningar. Dolcibene sjelf, och flere andra annars upplysta män af hennes förtrogna, hade vägrat att hålla nattvakt under Florinnas fönster. - Att hon svårligen kan upptäcka fågeln genom ett nytt hattbesök hos Florinna, sådant som det sista, inser hon; emedan denna alltid har samma möjlighet öppen af en snabb undanflykt: och om hon ock får se honom med sina ögon, så tjenar det till .ingenting, såsnart hon ej vet hans vanliga lägerstad och uppehållsort, eller åtminstone det ställe, det träd, der han mest vistas eller oftast sätter sig, under det han om nätterna sväfvar omkring Florinnas fönster, väntar att hon skall öppna det och kalla honom o. s. v. Hon föresätter sig att sjelf gå i parken nästa natt, och gömd tillbringa den under Florinnas fönster; men finner, till sin förundran och harm, att hon äger lika litet mod dertill som de andra. - Hon målar ut för sig, hvad intryck det skulle göra på henne, om hamnen af Florinnas Mor, sådan som sägnen beskrifver att hon vandrar omkring, vid midnattstid mötte henne, såge henne an med stela ögon, lade sin kalla hand på hennes bröst och frågade med ihålig röst: «Hvad har mitt arma barn gjort dig?» Hon vill väl åter nedslå dessa fantasier med den föreställning, att de äro orimliga hågkomster från barnkammaren o. s. v., men oaktadt allt detta kan hon ändå ej komma sig före med att våga försöket. Men hvad? Kan hon ej, under sken af att ångra sin alltför långt drifna hårdhet mot Florinna, och att vilja lindra hennes fångenskap, ge henne, hvad hon flera gånger förut, fastän förgäfves, begärt, någon flicka af hennes förra tärnor eller barndoms-leksystrar till sällskap, såväl för natten som för dagen, samt dertill ibland dem *) en gestalt, som af somliga troddes Tara Florinna sjelf, af andra - - - - - ---------------- Ty sedan ryktet om de underbara synerna i nejden af Florinnas torn börjat utbreda sig, misstänkte folket, att Florinna antingen satt inspärrad i detta torn, eller ock der blifvit mördad. Atterbom* Dikter. III. *5