226 finna någon, som hon kunde förmå att utspana] och för sig upptäcka sakens förhållande? - Men denna måste vara någon, till hvilken Florinna hyser ett så oinskränkt förtroende, att hon i hennes sällskap tror all förställning vara onödig. Alltså Lila, eller Rosa? - Men Lila var rest med Cyprino ur landet; och var dessutom af en så allvarsam, betänksam och förtegen natur, att genom henne i detta ärende ingenting stått att uträttas? - Rosa? Sangvinisk, glädtig, flyktig, föga skarpsinnig, lätt-trogen, vore hon visserligen ett långt tjenligare verktyg. Men möjligheten att bringa Rosa derhän, att förråda något för Drottningen af det som angick hennes älskade Prinsessa? Om hennes kärlek för sin far kanhända? - - «Godt, Dolcibene! Du skall ännu engång vara mig behjelp-lig; jag känner medlen att locka dig dertill. Det kostar mig ingenting att lofva dig, att skaffa Guido ur verlden eller i ett kloster, och att inbilla dig, att redan Saraceniska troppar äro i antag för att hjelpa mig att sätta kronan på ditt hufvud, - så framt du nu biträder mig i detta sista afgörande företag. - Ha! saken skall gå förträffligt, och redan har jag uttänkt din instruktion. Får jag blott efter min smak dekorera det poetiska trädet, der fågeln brukar sjunga sina arier, då farväl, min vackra fågel! farväl, arme Amundus! Mina hvassa epigrammer och slipade xenier skola snart göra ett slut för alltid på denna olägliga poesi. Från Herr Dolcibene skall det sedan kosta mig mindre besvär att göra mig ledig.» 2. Se. Vild skogshed i Norden. Afton; himlen betäckt med svarta x moln. Deolätus, af sitt nu till yttersta höjd stigna svårmod bragt till förtviflan, och utledsen vid det stora fundamental-lidandet att vara till, besvärjer Naturens Ande att förbarma sig öfver honom och ända hans dagar, då den i annat afseende sannolikt hvarken vill eller kan förändra hans öde. Storm; blixtar; åskeslag. Naturens Ande visar sig, i nattlig och bister gestalt, och frågar med ton af hårdhet och förakt, hvad det är för ömkliga ljud hon hör, och om denna förtviflande, Bidande Varelse är densamma, som inbillat sig äga nyckeln till,Naturens hemligheter i sina händer och yfts af att beherrska andeverlden? ett herravälde, som, att dömma efter hans närvarande sinnesstämning, icke lär ha rantat honom mycken båtnad. Deolätus säger, att han förtjenar detta begabberi, men att han just derföre önskar försvinna, och det i ordets fullaste bemärkelse; vill veta af Anden bestämdt, huru det förhåller sig efter döden? unnar och önskar af allt hjerta åt alla goda menniskor en i ett tillkommande lif fortsatt, fullkomligare och lyckligare existens, men önskar för egen räkning, i fall det låter sig göra, alldeles förintas; icke af de skäl, som drifva så mången brottsling att darra för ett lif efter den jordiska döden, men derföre, att han djupt inom sig känner, det han i hvarje till-