234 kust och aldrig mer sätta foten på Cyperns jord. Hon säger, att hon ej tviflar på deras trohet och tystlåtenhet, men att de höra finna begripligt, det hon i detta ömtåliga ämne icke kan vidtaga nog säkerhetsmått. Innan nästa dagning skola de likväl först, innan de afsegla, under Dolcibe-nes tillsyn borttaga igen ur trädet alla mordvapnen, på det att inga spår skulle vid dagsljus bringa något forskande öga på beskaffenheten och verkställningen af deras anslag. De lofva det, betacka sig med mycken tillfredsställelse, och gå. Drottningen frågar nu Dolcibene, om han ej vidtagit säkra mått och steg, att dessa ädla gynnare ej komma att segla långt ut från skogsbugten. Dolcibene svarar, att detta förstås af sig sjelft, och vore det nödvändigaste försigtighetsmattet af alla; hon kunde på hans omsorg tryggt förlita sig. Gå. 9. S C. Mörk, regnig, stormig höstnatt - blott sällan tindrar då och då en stjerna fram mellan de tjocka molnen. Fågel Blå är inbegripen i att flyga ur skogen utanför slottsparken, inåt nejden omkring Florinnas fängelse och det välbekanta cypressträdet. En hemlighetsfull*), underbar gestalt (Florinnas mor) träder honom plötsligt i vägen och vill hindra:honom i hans färd. Hon varnar honom, ber honom återvända; men förgäfves. (Hon yttrar sig lakoniskt, gåtolikt, och i en versart, som på engång är entonig, hemsk och högtidlig.) Han frågar gestalten, hvad den har med honom att beställa, och huru den känner honom. Gestalten svarar: «Väl har jag med dig mycket att beställa, och väl känner jag dig, oaktadt den masque ditt öde för en tid pålagt dig - du är Amundus, Konung af Syrien - mitt öga ser igenom alla masquer, alla larver, och ser blott det väsendtliga, blott kärnan i tingen.» Erinrar honom om en omständighet, som förefallit mellan honom och Drottningen af Jerusalem, då han i sin första ungdom hjelpte Konung Guido mot Saladin. Amundi förvåning; frågar, om gestalten är Drottningen sjelf? - Får derpå ett inbundet och tvetydigt svar. Han vill nu i trots, som han tror, af alla gäckande och falska dämoniska skuggbilder, kanske mötande honom på Sysis' föranstaltande, fortsätta sin väg till sin väntande och smäktande älskarinna, samt ropar, flygande högt upp mot skyn: «Du kan ej stänga min bana! Den är fri ända upp till molnen.» Spöket utvidgar nu hastigt sin längd, och reser sig hastigt från jorden ända opp till det dunkla himlahvalfvet, såsom en hvit dimma, sägande: ((Obegränsad af gestalt och rum är tankans och viljans personlighet, sedan ej de jordiska sinnebanden mera inskränka den.» Slutligen lemnar hon dock rum åt honom, sjunkande i jorden under trefaldigt utrop af Ve! - Amundus fort- ) Utseende och costumering densamma, som i l Scenen af Drottningen beskrives. Endast deraf ser läsaren, att spöket är Florinnas Mor.