upp i hennes bröst och vilja göra sig gällande. -- Men hennes far har ju, oaktadt hvad andra stundom kunnat finna mot honom att invända, alltid såsom fader, alltid mot henne uppfört sig exemplariskt. Han såg ju så mild, så rörd och så ärlig ut. Han kan omöjligen vara ett sådant lömskt villdjur. Hennes samvete fordrar ju, att hon skall framförallt följa en dotters pligt -- och hon hoppas till Gud, att hon med detta steg, fastän utan de älskandes vetskap, skall kraftigt befordra deras fördel. Alltså den vid en förfallen vattenkonst, icke långt från Florinnas fönster, stående cypressen, är fågelns vanliga lägerplats, så ofta han kommer att afvakta sin älskarinnas framträdande i fönstret? (Denna omständighet angifves bestämdt i de älskandes samtal.) Går, sedan hon kastat ännu en blick in till paret, med ett utrop för sig sjelf till dem, att hon går för att undanrödja den fara, som sväfvar öfver den hulda fågelns hjessa -- och ber de älskande förlåta henne detta menlösa förräderi. (Hon går nu genast, emedan -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- 7. Sc. Dagning: Florinnas rum. Slutet af de olyckliga älskandes samtal. Det är nu redan begynnelsen af den strängare hösten; den sydliga November målas skönt, men sorgligt; naturens förgänglighet ställes i sammanhang med kärlekens lidande. De skiljas från hvarandra med tunga aningar -- liksom i allmänhet vid detta sista möte deras sinnesstämning å ömse sidor varit djupare svårmodig än vid något af de föregående. -- De öfverenskomma likväl att nästa natt åter försöka sin lycka, och att Florinna då, liksom nu, skall vinka honom till sig, såframt hon tycker sig märka att Rosa då också pålitligen insomnat. Fågel Blå flyger nu omsider sin kos. 8. Sc. Aftonskymning: Drottningens rum. Drottningen håller råd med Forella, Dolcibene m. fl. Handtlangare inkallas, vilda karlar af pöbeln, släppta ur ankarsmedjan och tagna i de sammansvurnas sold: de tillfrågas af Drottningen, om allt är behörigen disponeradt <footnote>Alla vapen i beredskap?</footnote> för instundande natt? «Ja!» -- Drottningen ger dem nu en föreskrift, huru cypressträdet med alla dessa mordanstalter skall garneras, såsnart skymningen hinner bli dunklare och säkrare. Karlarne svara, att allt redan är anordnadt, och med en fintlighet i uppfinning, på hvars afgörande resultat hon fullkomligt kan förlita sig -- samt att qvällen redan är tillräckligt mörk, för att ingen skall kunna (och dessutom i denna öde aflägsna nejd, dit inga menniskor komma) upptäcka försåtet; man har ock denna natt intet månsken att vänta. Drottningen tackar dem för deras nit och skicklighet, samt räcker dem hvardera en guldbörs, med antydan att innan nästa morgon skeppa sig in på ett fartyg, som Dolcibene skulle i en aflägsen skogsbugt hålla i beredskap åt dem, för att afsegla till Asiens