236 rinna, utom sig, ropar: Hjelp! och dignar ned till golfvet af förskräckelse. Rosa, instörtande, hemödar sig, sjelf nästan icke mindre förfärad, att bringa henne till sans igen. Ändtligen slår Florinna upp ögonen, och under det hon med ena handen stödjer sig på Rosa, fattar hon med den andra i sin harpa*) för att resa sig upp, men i sin förvirring så, att hon störtar harpan öfverända och strängarne springa af. Florinna spritter tillhopa, står nu upprätt på golfvet, ser stelt rätt framför sig och gnuggar sig i ögonen, liksom vaknande ur en djup sömn. Nu ser hon den sönderslagna harpan vid sina fötter, och skakar dervid hufvudet, sägande ungefär: «Diktens tröst har då lemnat mig!» derpå vänder hon sig till Rosa, omfamnar henne, brister i gråt och säger: «Du är ju dock ännu hel! o förblif verklig! o försvinn ej från min sida! Dig vill jag visst ej söndersplittra!» - Rosa: «Ni är sjuk, min älskade prinsessa! lägg Er på Er säng, jag skall sätta mig vid Er hufvudgärd och jag ämnar icke lemna Er.» Florinna tackar henne, i korta, afbrutna uttryck, som förråda en rörande vänskap och tacksamhet, men tillika en hög grad af physisk vanmagt och själsförvirring. Florinna frågar henne, i ett förvirradt och ständigt afbrutet manér, om hon ej hört något dödsrop? om hon ej sett blåa glänsande vingar öfverströmmade med blod, dem de förgäfves sökt skaka af sig? o. s. v. Eller om hon drömt alltsammans? - Rosas bemödande att trösta och skingra hennes mulna fantasier - men tillika under stigande qval och misstankar, emedan det inom henne, ju mer hon hinner ordna sina betraktelser, klarnar allt mer och mer, att hon af sin Far är bedragen och att han användt hennes uppgifter för att låta mörda Fågel Blå. - Hon mumlar någonting om sm Fader således - ööh Florinna, som hör ordet Fader, väfver också in detta i sina fantasier - Rosa försäkrar henne, att det gifs ett ännu större lidande än hennes - att äfven fäder kunna bedraga - att det gifs blott ett fadershjerta, på hvilket är fullkomligt att tro, och att Gud är deras enda hopp. 11. Sc. Dagning; Troubadouren vandrar omkring i parken under Florinnas fönster - njutande, under spridda slag på sin cittra, den efter förflutna nattens storm och regn vederqvickande sköna höstmorgonen. Ändtligen sjunger han en Romans, hvars (sorgliga) innehåll står i [-för-vandtskap-] {+för- vandtskap+} med nattens olyckshändelse och de tvenne älskandes belägenhet; men hvars slut dock ingjuter i åhörarnes sinnen känslor af tröst och försoning med sitt öde. 12. Sc. Dolcibene och Drottningen. Dolcibene gör Drottningen häftiga* förebråelser för hennes onyttiga och blott af ett omättligt hat till *) Pä samma gäng som Rosa skickades till henne i fängelset, erhöll hon ock ifrån Drottningen en harpa, till tidsfördrif, på det att hon si mycket lättare skulle tro, att Drottningens sinne verkligen vore mildrad t, och att intet forsat lurade under tillställningen.