237 sin stjufdotter föranledda grymhet, att skicka till Florinna en biljett*) med underrättelse icke blott att Amundus vore död, utan ock att det var hennes vän Rosa, som förrådt honom (detta hade Drottningen gjort för att så mycket djupare plåga Florinna, och tillika så mycket långsammare, då naturligtvis - enligt Drottningens uträkning - härigenom skulle uppstå oändliga klagomål och förebråelser mellan de begge flickorna, hvilka hon just derföre ville hädanefter oupplösligen spärra tillsammans!) Om hon icke mer hyste en gnista af medlidande för Florinna, som vore tillräckligt olycklig utan att på köpet erhålla sådana skrifvelser - det vore nog, om man stundom, för att kunna utföra sina planer, nödgades begå i gerningen en och annan orättvisa, en och annan grymhet; man vore dock förbunden att dervid iakttaga, åtminstone i formen, för de arma offren så mycken skoning, som ej i någon väsendtlig punkt inskränkte planernas beskaffenhet eller förändrade den - så borde hon åtminstone Lysa någon för Rosa, som aldrig gjort henne något emot, ocb isynnerhet för honom sjelf, som alltid varit en trogen verkställare af hennes vilja och som af henne sjelf erhållit anspråk på hennes närmare välvilja, dem han vore stolt öfver att icke dela med många. (Drottningen: med hån: «Vet du noga de några, med hvilka du delar den, att du ej förräknar dig i antalet?») Han komme just nu från sin Dotter, hvilken hatade, rasade och förbannade honom. Hvarföre Drottningen ej besparat honom det oangenäma att på detta sätt af sitt enda barn behandlas, -och henne den förtviflan, att veta sig vara bedragen af sin far? om detta då vore den lön, som honom för alla hans trogna tjenster vore förbehållen, och för det att han hjelpt henne till ett ändamål, hvilket hon ej utan honom kunnat vinna? Om hon ej insåg, att det nu hädanefter blefve nödvändigt att hålla äfven den oskyldiga Rosa fången och för lifstid**) - emedan ju annars hela forsat-anstalten skulle bli bekant genom henne, hvilken utan tvifvel, utkommen ur tornet, icke skulle tiga, utan anropa alla menniskors, himmelens och jordens hämd m. m. (Drottningen: «Helt visst» m. m.) Hon faller in några gånger i hans tal med dylika kalla, likgiltiga och hånande anmärkningar. Ändtligen säger hon, att hon velat låta honom först rätt rasa ut, innan hon begynte förklara sig; ehuru detta sista å hennes sida vore fullkomligt öfverflödigt, och blott ett nedlåtande af hennes ädelmod. - Hon uppställer nu ett slags theori af sitt sätt att hata - och att han tagit mycket vilse, om han någonsin trott, att hon hatat Florinna af blott uträkning, eller af harm öfver att hon *) I denna biljett (hvilken Dolcibene ur minnet oppläser - den blef Tid hans^ ankomst 'till sin dotter af henne med det högsta uttryck af indignation kastad för hans fötter -) skildras ock med sataniskt välbehag och utförlighet blodspåren efter Amundus, de afstjrapade ringarne m. in. **) Drottningen kallt: "in sedan då?"