242 henne; om lan re Jan fwme enformighet OCh ledsnad i deras stilla, ljufva, förgömda lycka? suckar dock tillika vid åminnelsen af sitt fädernesland. Cyprino säger, att han ännu ej fattat sitt beslut*), och att i fall han verkligen seglar öfver till Cypern, så tager han henne med sig; mellertid hafva de ännu kanske månaders tid att besinna sig på och njuta sin närvarande sällhet. - I detta samtal skildras det husliga lifvets behag med alla möjliga lockande färgor, och landtlefnadens skönhet. Åkerbrukets apotheos; - landthushållningen poesi. De säga, att deras fordna hof-lefnad hittills blott stundom tågat förbi dem såsom en brokig dröm eller sky - der blott Florinnas och Amundi gestalter skimra fram som stjernor och väcka vemodiga minnen. Lila fäller tårar vid hågkomsten af Florinna. Cyprino tröstar henne. Lila yttrar, att hon väl vet Cyprino alltid ägt det hopp att Florinna ännu lefver, men att hon anser detta för omöjligt, och väntar först att i en bättre verld få återse henne. Cyprino säger, att hon i detta fall bör så mycket snarare ge sig tillfreds; om de aflidna vännernas tillstånd vore man viss; de lefvande åter, som vore blottställda för tusende lidanden, förtjena vida mer att sörjas och beklagas m. m. - Ett starkt, underbart instrumentljud, liksom sammansatt af valdthorn och trumpet, skallar öfver nejden, och straxt derpå, liksom genom ett colossalt språkrör, detta utrop: "Amundus! Amundus! hör du min röst, Kom till din väns, din befriares bröst!" Cyprinos och. Lilas förundran. Den förre säger, att om han ej visste att utl&ndska jägare (europeiska korstågs-riddare o. s. v.) ofta brukade jaga deromkring i skogarne på stränderna af Orontes och Euphrat, så skulle han tycka sig i sjelfva ropet, fastän genom språkluren mångfaldigt fördubbladt i styrka, igenkänna Deoläti röst; han hade nemligen i de långsamt och tydligt framropade orden noga hört Deoläti dialekt och uttals-sätt af den för deras vän ursprungligt främmande Lingua Franc a. Men han anser dock sjelf denna föreställning för en illusion, och tror att någon jägare i trakten ropat på någon af sina kamrater, hvars namn har en tillfällig likhet med Konungens af Syrien; hvarvid han blott förvånas öfver, hvad den mannen månde ha för en väldig stämma och för ett ofantligt språkrör, då ljudet var så starkt att jorden tycktes gunga och slottsfönstren dallrade dervid. Lila önskar, att det verkligen vore han; med denne andarnes mäktige gunstling hoppades hon återkomsten af bättre tider för de Goda och alla Nidingars straff; hon gör ett slags elogium öfver Deolätus, och erinrar sig drag ur deras sammanlefnad med honom *) Samtalet börjas dermed, att Lila frågar honom, hvarföre han ser så tankfull och nästan djster nt? hon har ej sett honom sådan under hela deras sammanlefDad, och skulle tro, om hon ej kände hans rem själ, att han ?ore qvald af inre oro.