241 skickade svara, att de visserligen vore beredda, i fall hon verkligen ännu lefver, som folksägnet påstår, att erkänna henne för sin Drottning, och den Gemål, hon kunde vilja utvälja, för Konung, då hennes val visserligen aldrig kunde träffa någon till detta höga kall ovärdig; men att man redan för länge dröjt att undersöka sanningen af detta angenäma rykte, samt att ett afgörande steg vore nödvändigt att ej längre uppskjuta, emedan Drottningens svarta själ vore på ränker och hjelpmedel outtömlig. Cyprino säger, att så länge den gamle Guido, hvilken han svurit trohetsed, ännu andades, om ock med föga lif, -- vore det hans oryggliga föresats, att icke företaga något, som hade utseende af insurrektion emot hans konungsliga myndighet. På deras föreställningar, huru öfverdrifven denna samvetsgrannhet är, svarar han med betygande af sin ovilja att åter blanda sig i statssaker*) - skildrar, huru lyckligt i sitt landtliga lugn han lefvat nu snart i halftannat år - är öfvertygad, att många lika skickliga, och skickligare än han, finnas i Cypern till den roll de nu vilja påtruga honom, och att hvar och en af de fyra utskickade sjelfva är den fullkomligt vuxen. De tacka honom för hans goda mening, men säga att om dermed ock förhölle sig så (hvilket de icke tro), så vore dock ingen bland alla Cyperns magnater så af folket känd, vördad och älskad som han. Utan att ge dem något bestämdt svar, går han likväl såvida in på deras förslag, att han säger det de ju i alla fall ha tid att tillsammans öfver denna sak vidare rådslå och besinna sig; samt ber dem följa med sig till sin borg, hvilken de fjerran se sträcka sina tinnar öfver almarna, samt hos honom och hans hustru taga till godo med hvad huset förmår. De tacka, och begära tillstånd att först rida in till Antiochia, der de ännu ha ett par vigtiga ärenden att beställa; de vilja på aftonen infinna sig hos honom och njuta hans gästfrihet. De skiljas åt, och hvar och en tager sin väg (vid den stora cedern skiljer sig vägen, som går till Antiochia, från den som går till Cyprinos landtegendom; detta får läsaren veta redan i 1. Scenen genom Lila, då hon beskrifver stället der hon ser sin man i samtal med de fyra riddarne), sedan Cyprino vänligt bedt dem skynda sig att komma till honom, och de svarat, att till så ädelt värdfolk sporrar man alltid gerna sina hästar. 3. Sc. Cyprino kommer till Lila i trägården. Deras ömsesidiga glädje. Lila frågar, hvilka de främmande männerna voro och hvad de ville. Cyprino ger henne i korthet ett utdrag af deras underhandlingar. Lila frågar, något försagd, om han då beslutit att gå ifrån lugnet och *) Till exempel anför han den omsorg, hrarmed han undvikit att blanda sig i Syriens oroligheter, förorsakade af Amundi långa, hemlighetsfulla frånraro. Lyckligtvis hade Konungens anhängare ännu öfrerhand; men han hade fått många inriter, att ock spela en roll. Atterboms Dikter. III. *6