244 af vishet och klokskap, och att hon är aldrasvagast och overksammast då, när hon som mest stoltserar öfver sin verkningsförmåga. Så hade ock han, högmodig deröfver, att det genom Guds ynnest och mångfaldiga ansträngningar lyckats honom att aflura Naturens andar några för mängden af menniskor förborgade krafter, trott att han förmådde beherrska hela den yttre verlden, och derunder försummat att göra ett förnuftigt bruk af den makt han verkligen ägde m. m. Dessutom återstode ännu hvarjehanda svårigheter för hvad han ämnade göra till de älskandes räddning; ännu vore ej Fågel Blå funnen, och än mindre Sysis öfvertalad att ge honom menniskogestalt igen. Dock hade han godt hopp och fruktade ej för brist på utvägar. Deolätus fattar nu en pokal i handen, och tömmer den för Amundi och Florinnas välgång. Alla deltaga lifligt i denna skål. Alla jubilera. En af riddarne berättar, högtprisande, något drag af Amundi ridderliga sinne. Cyprino säger, att ehuru folksägnet om Amundi förvandling aldrig förekommit honom absolut otroligt, emedan han af andra exempel gjort sig med egna ögon förvissad om Sysis' öfvernaturliga makt, förekom det honom dock nu förunderligt att höra, det denna berättelse, hvilken den lärde Araben Ebn Rosch plägade förklara för en för-blomerad framställning af Amundi hemliga mord i Sysis* slott, vore b ok-st af Ii ge n sann. En riddare anmärker dervid, att Beelzebub är långt rikare på uppfinningar än man skulle tro, sedan han nu i femtusen år bort haft tid att uttömma sig på slyngelstreck. Deolätus säger, att djef-vulen är ännu mera envis än snillrik, och att han derföre verkade kraftigast genom gamla käringar. Oaktadt Deolätus nu visserligen vore på en säker väg att tillintetgöra Sysis' anstalter emot de båda älskandes sällhet, hade dock mörkrets andar, i deras förbittring, för att åtminstone draga nt tiden och göra honom mera besvär, - hvilket ock i grunden icke litet förargade honom, - begaf vät den förtrollning, som Sysis lagt öfver Amundus, med så stark kraft, att det oaktadt alla punkteringar ej lyckats honom att utforska stället, på hvilket den kungliga fågeln uppehåller sig. Emellertid skulle detta tjena Mörkrets, makter till ingenting, så länge han hade sitt horn vid sidan; det trotsade hvarje förtrollning, och med dess hjelp skulle han snart upptäcka sin vän. Såsom alla anledningar talade för den förmodan, att denne efter sin senaste olycka, då Drottningen ville låta mörda honom*), antingen stannat qvar i någon förborgad skogslund på Cypern, eller flytt öfver det mellan Cypriska och Syriska kusterna ej särdeles breda hafvet till Libanons cederskogar, i tanka att der finna en mena otillgänglig fristad, - så hade Deolätus, kommande landvägen från Constantinopel, först genomströfvat Syrien, och låtit sitt horn skälla i alla dess landskaper, klyftor och dalar; men nu ville han oförtöfvadt begifva *) Deolätus hade läst i stjernorna, att Amundus rar nära att fä döden, samt Drottningens srek.