245 sig till Cypern och der genomleta hvarje skogssnår. Riddarne uttrycka sin förundran och nyfikenhet öfver detta hemlighetsfulla horn. Svar: detta horn hade de egenskaper, att dess ljud hördes öfverallt i sex mils omkrets, och hvad ännu förunderligare var, att det inom denna omkrets med sin andra ända ur luften uppfattade hvarje svarande ljud och återgaf det till sin ägare; så att om man ropade på en person, som befunne sig inom denna omkrets, hördes ej allenast ropet af denna, utan hornets ägare hörde ock genast tillbaka den anropade personens svar. I följd deraf, att Erik den Helige i ett slag mot Finnarne tagit detta horn från en vild hednisk trollman (hvilken påstod, att han härstammade från dessa hedningars gudar och ärft det ifrån dem) och derpå skänkt det åt sin Hofprest, Deoläti far, sedan han först låtit den helige biskop Henrik öfver hornet läsa renande signerier, hade det, för framtiden egnadt blott åt välgörande ändamål, erhållit en sådan kraft, att ingen främmande förtrollning funnes, som förmådde på detta horn yttra någon fiendtlig inflytelse. En af riddarne (den gamle humoristiske Biedermannen Murusi) utropar: «Min Gudi hvad dock den, som lefver länge, får erfara mycket! Så var det då Ni, Herr Svartkonstmästare, som för några timmar sedan, då jag med mina kamrater voro nära intill stadsporten af Antiochia, gaf till ett så grufligt rop i luften, att min hingst dervid stegrade sig och kastade mig ur sadeln burdus på näsan? De andres hästar lupo vildt med sina herrar en god stund på slätten, men jag hade största skadan, steg upp förargad, gnuggade min näsa och skrek: Hollah! så skrik i helvete, krabat! men jag hörde ej vidare till något svar.» Deolätus, skrattande: «Jag hörde väl denna återhelsning, men som den ej kom ifrån Amundus, brydde jag mig ej om att fortsätta conversationen, utan fortsatte min väg. För öfrigt ber jag Er förlåta mig af allt hjerta» m. m. Alla skratta och jubilera. Deolätus uppmanar Cyprino att me.d snaraste inskeppa sig till Cypern i de fyra riddersmännens sällskap, ja, om möjligt, ännu nästa dag - spår honom, att Konung Guido redan är död, innan han hinner landa - och yrkar på högsta skyndsamhet, emedan Drottningen har vissa planer in p et t o, hvilka, om hon hinner utföra dem, komma att göra dem dubbelt besvär och fördröja den goda sakens framgång. För Sysis behöfde de ej att frukta i detta företag, emedan hon vore förolämpad af Drottningen, hvilken, blind i sitt högmod, gjort allt för att ränna i sitt eget förderf. (De fälla några yttringar i förbigående öfver Drottningen, den straffade favoriten Spinamonte o. s. v.) Sjelf kunde han ej följa med dem, emedan han måste skynda sig att uppsöka Amundus, och söka hos Sysis skaffa honom mensklig gestalt igen; de blefve sannolikt ej färdiga till afsegling på tre fyra dagar, och han kände, när han ville begagna det, ett ännu compendiösare sätt att resa öfver haf, liksom öfver land; han kunde gå