246 på molnen och hade uppfunnit en möjlighet att göra detta slags seglats utan att lida af fuktighet. Sällskapet finner, att detta manér att resa måste vara mycket beqvämt och mycket angenämt, samt beklagar, att deruti ej kunna deltaga. Nu befaller Cyprino in mera vin, och ber sina gäster allesamman helga ännu denna natt hel och hållen åt glädjen - då de nu åter snart måste störta sig in i allvarsamma, äfventyrliga värf; och osäkert vore, om af dem, som nu voro i gladt lag församlade, alla komme att så återse hvarandra. Man samtycker dertill, och begär enstämmigt af Deolätus, att berätta något om sitt aflägsna fädernesland och sin resas äfventyr. (Om hans egentliga härkomst, hans ungdoms öden o. s. v. hade de endast dunkla föreställningar och högst ofullständiga underrättelser.) Jemväl Lila stannar qvar för att höra derpå, och förenar sina böner med de andras. I början icke särdeles hugad att lemna en slik berättelse, går han dock in derpå, så snart Lila, hvilken han icke kan neka någonting, också ber honom, och yttrar den högsta nyfikenhet att få höra något om det underbara Norden, hvilket hon från sin barndom hört vara ett land evigt betäckt af snö och is, samt bebodt af björnar, ludna Trog-lodyter och gastar. Deolätus säger nu att han är Svensk, från ett land i Norden, vid Ishafvet, som heter Svea Rike; - härvid faller honom Antonio i talet och säger, att han för några år se'n i belägringen för Pto-lemais gjort bekantskap med en Svensk korsriddare, som blef en så god vapenbroder med honom, att de bodde i ett tält tillsamman - en ärlig, tapper, torr-rolig själ, vid namn Ingemaro Folco. - Ha, ropar Deolätus, Ingemar Folkunge! - säger något till hansJiof, och i en allusion öfver Folkungarnes vapenbild. - Fortsätter: att i det land, som frambringar sådana männer, är hans fäderne-dal belägen - skildrar Sverige - den svenska naturen - beskaffenheten och djupheten af det svenska folklynnet, dess goda och dess vådliga egenskaper - männerna - qvinnorna - de svenska qvinnornas höga skönhet*) - kärlekens art hos Odins stam - intrycket af de dunkla, tigande skogarne, med deras berg och tusenfaldiga strömmar och sjöar - de urgamla sagorna och folksångerna. - Beskrifver sin uppväxt i Svithiod, sträng, eremitisk, abstract - huru sedan det sinnliga lifvet lockat, men förgäfves - hvad han i sitt fosterland förehaft - hvad han velat uträtta med sin vetenskap och sin harpa .- huru han kommit i klammeri med Isländar-skalderne, som funno hans sång för qvinlig och hans vetenskap för onyttig, men hvilkas skrål han dock tåligt fördrog, emedan en berömvärd, ehuru missförstådd sinnesstäm- ) Antonio bekräftar sanningen häraf, och säger att Folco förde med sig en oändligt sköa hustru från Sverige (täflande med Lila sjelf), hvari Antonio finner att han gjorde mycket klokt, då de andra Frankiska riddarne under den långa tråkiga belägringen måste hjelpa sig med Turkinnor, slafrinnor m. m. efter råd och lågenhet.