257 den tanken, att deras bödlar nu komma för att föra dem till döden, och att samma grufliga hand, som mördat hennes far, nu också sträcker sin bila öfver dottern - är nöjd att dö med Florinna, finnande sig ej vara beklagansvärd, då den gemensamma mörderskans hand är fräck nog att våga lyfta sin dolk ända till denna engels bröst - men undrar dock, att en hemlig vedervilja för döden isar hennes blod och reser hennes hår - hvad har då lifvet så förtrollande, att äfven jag med motvilja skiljs dervid? Prisar Florinna lycklig, hvars lugna sömn, oaktadt allt detta sig mer närmande dån och tumult, ännu fortvarar - men finner billigt, att en så ren själ för ingenting behöfver förskräckas, och önskar henne att ouppväckt få skiljas från jorden, för att först väckas af englarne på en blomsterbädd i Edens lund. - En röst ropar nu, utanföre, på något afstånd, att rigeln och, bommarne skola skjutas undan, - Dörren flyger i detsamma opp, utan att man ser den mannen som öppnar henne -- och ur de flera mindre tornets gångar, uppifrån och uppföre åtskilliga trappor o. s. v. synas en mängd facklor stöta tillsammans och förena sig, burna af beväpnade personer, i gången som leder rätt fram till Florinnas rum. I den första ropande rösten tycker Rosa sig igenkänna Cyprinos stämma, men anser vid denna syn detta intryck för en grymt gäckande inbillning, och störtar sig förtviflad öfver den sofvande Florinna, i afsigt att ej låta slita sig ifrån henne, så länge möjligt skydda henne med sin kropp och uppreta bödlarne genom sin envishet så länge, tills de gifva dem dödsstynget gemensamt: «Ha! de blodiga skola åtminstone här döda oss tillsammans!» Vänder sig mot de annalkande och ropar: «Kommen, och tagen Edra offer! men offren dem här, på detta ställe, som detta helgon (visande på Florinna) helgat med sitt lidande, och på hvilket utan tvifvel snart ett altare kommer att uppbyggas» m. m. I detsamma träder Cyprino i dörren och ser den sofvande Florinna i framgrunden m. m.; säger: «Så är jag då nu på detta rum, der nedrigt våld och svek bland skumma hvalf och trånga gångar, dit endast här och der skymtar in en mattad stråle af himlens dager, har undangömt på så lång tid det skönaste som verlden äger och solen vill belysa! Hvad vill du, sköna Rosa? Sedan hvilken tid har Cyprino blifvit så oigenkännligt förfärlig, att han förtjenar sådana helsningar?» - Rosa störtar med glädjetårar till hans fötter, beskrifver honom på tillfrågan sin Prinsessas närvarande belägenhet o. s. v. Cyprinos betraktelser öfver den sofvande Florinna till sitt hänryckta följe, som pittoreskt med sina bloss och blänkande lansar står i en halfkrets grupperadt omkring hennes bädd. - Skildrande med värma hennes egna rörande skönhet under denna belägenhet, slutar han med att yttra den önskan: «Ack, om nu Amundus stode Atterboms Dikter. TIT. 17