Familjen Trast.

Kanske borde vi skrifvit 'ätten' Trast, emedan den är ganska förnäm. I Sveriges fågelfauna intager den samma rum som ätten Brahe bland grefliga släkter på svenska riddarhuset: den är n:r 1. och det måtte väl betyda något! Familjen — vi behålla ändå den beteckningen! — är icke synnerligen rik på genealogiska underafdelningar, men den hör till de mer bemärkta. Åtskilliga af medlemmarna äro särdeles distingerade. Där är först familjens stolthet och nordbornas favorit,

Sångtrasten

(Fig. 1; tafla I.) en konstnär af hög rang, introducerad på adelsregistret under namnet Turdus musicus. Bättre speleman än han finnes icke i nordanskog. När han sitter högt uppe i den med lysande röda fruktämnen sirade saftgröna granens topp och låter sin mäktiga stämma ljuda genom rymden, kringsväfva de susande träden och liksom smekande stryka utefter den med bugande sippor strödda marken, öfver hvilken solfläckar och strimmor dallrande leka, är det gudstjänst i de gröna salarna. Hvad lärkan är för nyfejad himlakupol i ljumnande mars- och aprildagar, det är sångtrasten för den tysta, stilla och högtidliga barrskogen — dess tunga, dess själ. De tu höra samman. Djup, underbar, ren och innerlig tonar den och