rundt om stå skogens jättar, med orgelbrus vibrerande genom barren och kvistarna, sakta bugande såsom i salig berusning öfver sitt stilla lif i solglans och välljud. En hvar har nog många gånger hört sångtrastens klara toner och tjusats däraf. Redan Frithiof och Ingeborg hörde dem. Med hvilken värme hviskar ej hjälten till sin darrande mö: <poem> Hör vakan sjunger genom lunden, den sången är från Valhalls strand; se månen skiner öfver sunden, han skiner ur de dödas land ... Den sången och det ljuset båda en värld af sällhet utan sorg; den världen ville jag väl skåda med dig, med dig min Ingeborg! </poem> Senare tiders barn ha satt ord till vakans musik — realistiska ord till och med. En gammal kolare citerade texten för oss en gång. Den lydde som så: <poem> Du tjuf, du tjuf, du tjuf! Han sparar oxen och kör med stuten.. </poem> Det måtte emellertid finnas många varianter. Sundevall anför en, så lydande: Se på bonden, den token :,; säljer oxen :,: kör stuten :,: se, hur han stretar :,: slaktar kon, ha ha ha ha etc. Läsaren kan ju själf afgöra, i hvilken mån den ena eller andra texten sluter sig till originalmelodien. Tvärt emot de flesta mänskliga tonkonstnärer gör sångtrasten själf icke mycken affär af sig. Hans dräkt är blygsam och enkel: brungrå med brunsvart ofvan, ljusgul med bruna fläckar under samt längs bakut nästan hvit. Näbb och fötter gula, hållningen anspråkslös, blicken litet orolig. Det är icke lätt att komma sångaren nära eller inom synhåll, ty antingen uppehåller han sig i de högsta topparna, eller ock döljer han sig där barret är som tätast.