man ibland påträffa hundratals snöskatebon, ofta nog flera i ett träd. Då skrattas det och snackas där från morgon till kväll, ty snöskatan är en mycket liflig fågel men skäligen prosaisk för resten, och sjunga — det kan hon inte. Boet redes mellan ett par grenar eller i en stamklyka af lera, gräs och fjädrar samt är af en mycket solid konstruktion. I detta rede lägger honan 5 à 6 grönaktiga, med bruna strimmor och fläckar marmorerade ägg, som sedan rufvas, tills sedvanlig utveckling sker. Att särskildt lägga sig vinn om att dölja boet gör sig snöskatan icke besvär. Det är därför mer än alla andra utsatt för plundring. Kråkor, ugglor, skator, bivråkar och glador samt många andra passa på och röfva bort ungarna; okynniga pojkar stjäla äggen. Snöskatan är emellertid en tapper fågel och försvarar sitt hem med yttersta raseri. När en röfvare närmar sig ett visst bo, sammangaddar sig hela kolonien till försvaret. Egendomligt nog använda de nödställda sitt speciella afföringsorgan till försvarsvapen. Kommer en större roffågel på besök, så tar han visserligen ungarna men har oundvikligen besväret att sedan genomgå en grundlig rengöringsprocess.

Koltrasten.

(Fig. 3; tafla I.) Turdus merula, är en annan släkting till de förut nämnda. Hanen är alldeles svartklädd, honan mörkbrun. Han öfvervintrar gärna i södern och hitkommer i april, häckar i löf- eller barrskog och är allmän i landets södra del samt förekommer, ehuru sparsammare, ända upp i Lappland. Koltrasten är ganska god sångare och anses af många kunna täfla med sångtrasten. Då han sjunger, sitter han gärna i en trädtopp; eljest dväljes han företrädesvis på marken. Hans flykt är ljudlös, och i fågelns uppträdande ligger något spöklikt. *