haft ett rödstjärtpar som hyresgäster i en väggventil till vårt egenhändiga kök och kunde där iakttaga den lilla familjens normala tillväxt, i fall vi stego upp på en trappstege, hvilket emellertid icke skedde ofta, ty pappa och mamma opponerade sig alltid med respektingifvande energi. Boets ytterstomme var af mossa och strån; det inre bestod af små ullsuddar, hår, fibrer och fjädrar m. fl. mjuka saker. Detta rede var plastiskt och fint, och i detsamma togo sig de åtta blå äggen förtjusande ut. Och något sötare än den lilla frun, där hon låg med vingarna utbredda, stjärten något uppressad, halsen indragen och hufvudet skakande af ovilja öfver vår påflugenhet, kunde man knappast tänka sig. Vi sågo den lilla kroppen dallra under hjärtats oroliga slag och hennes intensiva fruktan, men kvar låg hon i alla fall, den modiga lilla varelsen. En vacker dag började det pipa och sissla uppe i ventilen, och då måste vi ta fram stegen igen. Oj oj oj, tocket grej i det lilla hemmet! Vickande hufvuden med hungriga gap, skakande vingrudiment och kraflande benstackare — allt i en röra och i en rörelse. Men så var det, som om sömnen helt plötsligt slagit sitt flor öfver hela den lilla familjen. Hvar och en blef tyst och stilla och låg så, värmd af och värmande syskonen och sig själf, till dess det utifrån hördes suset af försörjarnas vingar. Då började det lilla kriget om födan igen med trängsel och gny samt därpå lika plötsligt några nya sömnminuter. Någon vecka senare kom en och annan af de små neddansande i köket och höll på att bli byte för katten; men så småningom växte de till i ålder och visdom, lärde flyga och fånga flugor och sutto ibland på telefontrådarna och togo en öfverblick af lifvet och rörelsen. Men en vacker dag voro de försvunna. De hade rest till Rivièran, kantänka! * Till gestalt och kulör har rödstjärten någonting spetsigt, att inte säga impertinent, men eljest är han ganska vacker att påse.