Det mest karakteristiska i hanens kostym är den stora ramsvarta haklappen, den rödgula underkroppen och stjärten, som så lifligt sticka af mot de bruna vingarna, hvars pennor ha gulkantade fan, samt den askgrå ryggen och den hvita pannan. Det lilla lifliga ögat är gult och ben och fötter bruna. Honan är ofvanpå brungrå, under gulgrå med hals och buk hvitgrå — i öfrigt lik sin herr gemål. Båda ha tämligen lång, spetsig näbb. De äta insekter och larver och bete sig härvid som trastarna, i det de mot marken söndergnugga de insekter, som äro för stora att svälja hela. Rödstjärten är, som insektätarna i allmänhet, flyttfågel. Han anländer till vårt land i slutet af april eller början af maj och beger sig åter mot söder i september. Hans utbredning är tämligen jämn öfver hela landet, ända upp till bredden af Gellivare. I Norge går han upp till östra Finnmarken, Finland bebor han till Lappmarksgränsen, på Gottland och Öland är han allmän men på Bornholm sällsynt. I Danmark och de öfriga Europeiska länderna trifves han äfven godt. Om vintrarna bor han på andra sidan Medelhafvet — hos niggrarne. • Huru kommer en sådan där liten och andra stackare öfver de stora vattnen på sina små svaga vingar? Vi kunna nämna, att man misstänker tranan, denne högbente rese, för att tjänstgöra som lufthafvets emigrantskepp. Många iakttagare ha påstått, att dessa väldiga fåglar tillåta små ärlor och sångare att medfölja som passagerare på sina ryggar under långfärderna. Till gengäld skulle de små lifva upp den stora karavanens medlemmar med sina täcka arietter. Fullt bevisadt är nu detta icke, men hvarför skulle det vara omöjligt? I alla händelser är tanken vacker och ger en intagande bild af de fjädrade skarornas solidaritet och inbördes hjälpsamhet. *