Helt säkert gör man sig sällan eller aldrig någon föreställning om huru talrik en fågelfamilj tilläfventyrs kan vara. Om man emellertid och beträffande den nu ifrågavarande skulle göra en beräkning och utplanterar t. ex. ett par på hvar kvadratkilometer — hvilket nog ej är för mycket — så skulle man komma till en siffra af bortåt hundra millioner. Få nationer äro så talrika! Hos oss förekommer stenskvättan öfver hela landet, från längst i söder till Lapplands yttersta nordpunkt, från hafsstranden till skogsgränsen på fjällen. Det är emellertid endast på slätterna hon håller till. De stora sammanhängande skogarna skyr hon. Under vintrarna, då naturen uppe i norden ej håller till buds den animaliska föda, hvaraf fågeln uteslutande lefver, uppehåller han sig i norra Afrika. I tätt befolkade trakter, där stenskvättan är van vid människor, är hon icke särdeles skygg. Vanligtvis sitter fågeln på en hög sten och håller från denna observationspunkt utkik efter det matnyttiga vilda, som kan komma i närheten. Uppenbarar sig då en fluga eller något annat mindre flygfä, så störtar sig jägaren rakt på offret och griper det samt återvänder omedelbart till stenen. Och så fortgår jakten hela dagen. Då nog åtskilliga hundratal lif kräfvas pr dag till uppehälle åt en enda individ, säger den enklaste eftertanke, hvilken mängd af nyttigt arbete stenskvättorna utföra.

Buskskvättan.

(Fig. 6; tafla I.) Saxicola rubetra, är kusinens namn. Den förstnämnda, som till hemvist fått sig anvisad fält och slätter, uppträder i en dräkt af grått och brunt. Den nu ifrågavarande, som företrädesvis vistas i ängar och med småbuskar bevuxna hagar eller ock i sädesfält, där buskar och tistlar förekomma, är helt annorlunda ekiperad. Hanen är på ryggen öfverströdd med utdragna svarta och ljust brungrå fläckar, bröst och buk äro gulbruna, vingarna mörka med gula