påpekats — endast göra nytta, bör ingen förgripa sig på deras lif och egendom. Det vore önskvärdt, att lärare och föräldrar ville inplanta lärdom härom — och beträffande alla insektätande fåglar för resten — hos de unga, som ännu ej börjat tänka för egen räkning. *

Strömstaren.

(Fig. 7; tafla II.) Hvit ligger jorden under bitande köld. Drifvorna ha radat upp sig i långa alpkedjor med snirklade bräm, under hvilka dagern lyser indigoblå. Sjöarna äro fjättrade, skogen liknar en trollbygd af alabaster. Allt hvilar stilla under svepdräkten. Endast forsen lefver; ännu så länge kullra dess vågor öfver och mellan stenarna, på hvilka skummet stänker, så att de växa i höjd och omfång till små blinkande glasberg. Ur stugornas skorstenar går röken rätt upp. Vinden hvilar, och väl är det; eljest skulle människor och djur frysa ihjäl, ty det är trettio grader kallt. Och vid denna temperatur finnes det dock varelser, som 'bada' i öppet vatten! — Ni tror det icke! Nå var då så god och se! På den gamla stocken i forsbrynet där borta sitter en liten lustig fågel, något större än en sparf, med hvit strupe och bröst samt eljest svartbrun med ljusare fjäderkanter öfver hela kroppen, spetsig näbb och spinkiga ben med långa, böjda tår och klor. Han springer ett par gånger fram och tillbaka längs stocken; så stannar han, öppnar näbben och sjunger en liten melodi, som på ett underligt, nästan rörande sätt bryter tystnaden i den vida snööknen men hvilken med forsens brus som ackompanjemang tar sig förtjusande ut. Därpå lyfter han plötsligt och sväfvar på dallrande vingar tätt öfver ytan nedåt vattendraget samt försvinner bakom en udde.