I öfrigt är han allmän i hela Europa och flyttar om vintrarna öfver till Afrika. Ärtsångarens toner äro färre och svagare än den ofvan omtalade kusinens men täcka nog att höra under vackra försommardagar. Vill han varna de sina för någon öfverhängande fara, ropar han energiskt klapp, klapp, klapp, klapp!

Säfsångaren,

(Fig. 10; tafla II.) Calamoherpe eller Sylvia schoenobenus, är en musiker af hög rang, så hög t. o. m. att han ej sällan förväxlats med näktergalen, särskildt kanske därför att han väljer nattens timmar för att i toner tolka sin kärlek och sin lycka. Han sitter då på toppen af ett bugande vasstrå i halfupprätt ställning och med sträckt hals samt utför sina drillar, löpningar och fioriturer med så starkt forte, att sången, då det är lugnt, kan höras en kilometer eller mer. Vid vassrika stränder förekommer fågeln så talrikt, att man ibland från samma ställe kan få höra ett helt dussin hanar täfla i sång med hvarandra. Det är en orkester, som nog förmår hålla en närboende vaken. Ej heller denna fågel är till sitt yttre särdeles anmärkningsvärd. Ofvantill är han olivgrå med rödaktig anstrykning och med svarta fläckar, under hvitaktig med rostgul skiftning. Öfver ögat har han ett hvitaktigt band, Öfvergumpen är gråröd, näbben brunsvart, fötterna ljusbruna. Båda makarna äro lika. Längden är omkring 70 mm. Denna fågel, som bebor hela Europa och Asien intill Jenisej, är allmän hos oss allt ifrån Skåne till långt upp i Norrland. I Danmark är han jämväl allmän men i södra Norge sällsynt. I norra delen af landet är han däremot mycket talrik. Som vanligt går äfven han i Norge mycket högre upp än på östra sidan om gränsbergen. Han häckar sålunda vid Alten och Porsanger. I Finland åter är han allmän i söder men sällsynt i norr.