björkbark, papper och dylikt. Det inre är fodradt med fjädrar, tagel och fint gräs, ja, man har t. o. m. funnit en samling äppleblomblad på bottnen af redet. I detta lilla varma näste lägger honan i slutet af maj eller i början af juni fem à sex förtjusande vackra ägg, med blekt rosenröd eller laxfärgad botten, glest öfverströdda med svartröda streck och prickar. De äro omkring 20 mm. långa och 14 mm. tjocka. Att rufva dem tar en tid af tretton dygn. Som vanligt för andra små sångare är i bobyggnads-, äggläggnings- och rufningstiden äfven för bastardnäktergalsmakarna koncentrerad all lifvets och kärlekens poesi. Då den lilla frun hvilar på sina små sköna löfteskulor i det vackra nästet, hör hon dagen i ända sin makes muntra sång och ser honom fladdra omkring, en älsklig bild af fröjd och lycka. Som sångare är hanen synnerligen utmärkt. Han har strofer, som påminna om sådana af trasten, af bofinken, af göktytan, af nötväckan, af skatan, af svalan och af hämplingen, ja, han kan äfven — om det kniper — hvissla som falken. Allt detta har han fyndigt sammanarbetat till ett helt, hvilket han exekverar med stark stämma och pröfvad rutin; och denna blandningsrepertoar kan ofta, i lundens friska gömma, ljuda riktigt förtjusande. Men icke alla af släktet äro begåfvade med så goda sångstämmor. Några finnas, som just ingenting lärt och därför heller ingenting kunna. De låta blott höra några brutna, skärande toner, som sannerligen ej förtjäna några applåder och ej heller få sådana. Bastardnäktergalen söker sin föda uteslutande i insektsvärlden, särskildt den, som lefver och rör sig i trädkronorna. Dagen i ända fladdrar han för den skull omkring i dem, helst de största och lummigaste. Små skalbaggar, insekter och larver fångar och förtär han i tusental och förser jämväl med sådana den rufvande honan. Då ungarna komma fram, hjälpas båda makarna åt att skaffa dem föda. Till sin natur är bastardnäktergalen mycket försiktig, och