de olika namnen är allt för kolossal — då det gäller en så liten varelse. *

Bastardnäktergalen.

(Fig. 12, tafla II.) Bastardnäktergalen är en at våra mest typiska sommargäster. Från sin vinterstation i södra Afrika anländer han först 'när maj har löfvat våra lindar och vakteln slår på lummig strand', när nätterna äro ljusa, när luften dallrar af klarhet och värme, när vårkonserten tonar fyllig och stark öfver allt Sveriges land och när kärlek och hopp på blodets friska ström jublande flödar genom människornas hjärtan. Då uppsöka bastardnäktergalsmakarna sina gamla bon, ty deras hemkärlek och äganderättskänsla stå öfver allt annat. Nära åtta månader ha förgått, sedan de voro här sist, men ändå lurar ingen dem på lokaliteten. Deras små vingar ha burit dem från Sambesis dånande katarakter öfver Central-Afrika, Sahara, Medelhafvet, Alperna, Tyskland och Östersjön, och nu komma de raka vägen till sin egen trädgård, sitt eget hörn och sin egen berberisbuske. I den byggde de första gången, då de voro unga och kära, och hit återvända de sedan alltid hvarje vår, så länge de lefva och älska. Boet behöfver omses naturligtvis! Nog vet man, huru en sommarvilla förfaller under vintermånaderna... Det går emellertid i flygande hast, under kvitter och glam. Några dagar blott och det lilla nästet är färdigt, presenterande sig som ett konst- och underverk af bobyggnad. Till formen liknar det en upp- och nedvänd kägla, stadigt fäst mellan buskens rotstammar eller ock i någon skarp klyka i ett mindre träd. Ytterstommen är konstrikt flätad och filtad af torrt gräs, blad, bastfibrer, växt- och djurull, larvspånad,