De anlända vanligen i senare hälften af maj, och då dröjer det icke länge, förrän bosättningsfrågan kommer på tapeten. I fråga om lokal är han alls icke kinkig, den grå. Ett hål i ett träd är bäst förstås, men andra lägenheter duga också. En får se en behändig klyka i ett träd — bravo! En annan hittar en vidlyftig hank mellan ett par störar i en gärdesgård — bravissimo! En tredje har länge vetat om, att öfversta delen af ett stockhufvud fallit bort i ladknuten därborta — bravo, bravissimo! Här skall byggas! Hej, hvad det går! De små draga mossa och skägglav dagen i ända, och häraf svarfva de till ytterstommen, som allra minst borde belönas med silfvermedalj. Sedan kommer inredningen — äfven den enkel. Fina gräs af fjolårsskörden användas härtill, en och annan liten fjäder eller ulltapp, och bygget är färdigt! Äggen — vanligen fem till antalet — som läggas ovanligt sent, ofta först i början af juni, äro till färgen ljust gröngrå samt öfverströdda med ljusbruna eller ofta i rödt stötande punkter streck och fläckar. Grå flugsnapparen är stor lokalpatriot, och hans äganderättskänsla är mycket utvecklad. Hvilken ägodelningsrätt, som de särskilda hushållen emellan skiftat distrikten, veta vi icke, men så mycket är säkert, att hvart par har sitt. Detta gäller dock endast eller hufvudsakligen under fortplantningstiden. Kommer då en främling af egna stammen på ett om ock tillfälligt besök, så blir godsbesittaren — med respekt sagdt — topp tunnor rasande och anfaller intränglingen med hugg och slag. En sådan där tvekamp är mycket putslustig att åse. Striden försiggår i luften, och i den tumla de små stridstupparna om, så att det vischar om vingarna. En ifrigare jägare än grå flugsnapparen finnes knappast. Så fort hans korta sommarnattsdröm är förbi, tar han plats på en trädgren, en stolpe eller något annat högre föremål och börjar med sina lifliga pirrögon se sig omkring. Detta sker just icke för naturens eller de vackra omgifningarnas skull. Nej då! Han tittar