består af fina kvistar, stjälkar och växtfibrer med en af lera bildad botten, som klädes med mjuka rottrådar. Äggen, som vanligen äro sex samt särdeles vackra, ha på gräddfärgad botten en krans af rödbruna och grå fläckar kring storändan. De mäta i längd 20 à 24 och i omkrets 15 à 17 mm. Törnskatan är en väldig insektsjägare och bör för denna sin egenskap få åtnjuta skydd. God aptit har hon, och ungarna ge de äldre icke efter, så att det är nog ett styft arbete att skaffa tillräcklig näring åt familjen, men denna omsorg är för en rättskaffens hane icke nog. I en dyliks arbetsplan ingår att fånga hvarenda större insekt, han får ögonen på. En humla eller gräshoppa, som förirrar sig inom synhåll för hans vakna blickar är ohjälpligt förlorad. Han störtar upp från sin utkikspost, gör ett kast på sina lätta vingar och dyker rätt på offret, som blir illa åtgånget mellan hans starka näbbs båda halfvor. Om då så är, att ungarna slumra propp mätta och han själf fått så mycket till lifs som han för tillfället anser sig behöfva, så spetsar han bytet på sin hembuskes taggar och låter det sitta där, tills nästa måltidstimme inbryter. Slånbuskarnas tornar äro särskildt ägnade till spett i hans visthus. Ofta nog kan man få se buskarna kring ett törnskatebo fullsatta med uppnålade små flygfän, af hvilka ett och annat ännu vrider sig i dödskampens kval. Det är otäckt, men — så är den lille röfvarens natur, tyvärr! Dessa fåglar göra icke långa sommarvisiter i vårt land. I medlet af augusti börjar höstflyttningen, och i slutet af månaden äro de alla puts weg. I likhet med så många andra dväljas de under vintermånaderna i länderna kring Medelhafvet. Vanliga törnskatan är utbredd öfver större delen af Europa. I Sverige förekommer hon mest i södra och mellersta landskapen men påträffas ibland så långt norr ut som i trakten af Umeå. I Danmark är hon allmän. I Norge och i Finland bebor hon de södra delarna men saknas i norden.