ock sådär tämligen känna de käcka fåglarna, och det är nu om dem jag vill förtälja en stump. När de återkommo. från sin utrikessejour, berodde — såsom i fråga om andra flyttfåglar — naturligtvis på vårens skaplynne. Var det soligt, varmt och torrt, kommo de tidigare, höll sig snön länge kvar, bidade de tiden på hinsidan Östersjön och läto vänta på sig. I medeltal kunde man emellertid fixera deras ankomst till omkring den 20 maj. Törnskatan var sålunda en sommarfågel, Han gjorde ingen hemlighet af sin retur. Från tjogtals ställen hörde man hanens uppkäftiga gäck gäck gäck, och gick man efter ljudet, varseblef man honom snart sittande i toppen af en buske, kapprak och vickande med stjärten upp och ned eller svängande den åt sidorna samt krumbuktande med halsen, som om han ämnat flyga upp. Men höll man sig på beskedligt afstånd, så satt han kvar och gäckades med en. Fågeln är ganska vacker att påse. Från den svarta, något krökta näbben utgår ett bredt svart band, som innesluter ögat och bakåt afsmalnar samt slutar i två spetsar. Hufvudet är ljust skiffergrått och ryggen rödbrun. Denna färg återfinnes äfven å vingarna blandad med svart. Bröst och buk äro chokladfärgade. Stjärten, som öfverst har samma färg som hufvudet, öfvergår i svart med smala bruna och på de yttersta pennorna hvita kanter. Honan är så pass olik sin gemål, att en ytlig betraktare lätt kan taga henne för en annan fågel. Hufvudet och ryggsidan, inberäknadt vingar och stjärt, gå i orenare rödbrunt med mörkare beläggning på vingpennorna. Bröst och buk äro hvitgrå samt öfverströdda med små svarta streck, som likna ett parentestecken och ha bågen riktad bakåt. Båda könen ha pirriga bruna ögon och se mycket vakna ut. Sin käraste uppehållsort har denna fågel just i sådana trakter, som den ofvan beskrifna. Där bygga makarna sitt bo, helst i taggiga snår men ock understundom i en- eller granbuskar. Det