Betecknande är det namn, fågeln fått utom det officiella. Han kallas — niodödare. Dess latinska namn är Lanius collurio. *

Sidensvansen.

(Fig. 16; tafla III.) Tänken nu icke — I skapelsens herrar — på drottningen från senaste balen, som i yppig prakt frasade fram öfver bonadt parkettgolf med en hel komet af skimrande Hennebergs-tyg efter sig, ej på den vördnadsvärda matronan, som af sparsamhetsskäl sliter silke i hvardagslag, ty om dem är det här alls icke fråga. Nej, samlen edra spridda tankar, och sanden dem upp till Lapplands och Jämtlands tysla fjällskogar, så skola vi där uppsöka en liten nomad, som i kalla vinterdagar kommer och hälsar på hos oss, sydlänningar! Hans namn är sidensvansen — ampelis garrulus — af tättingarnas stora familj. Denna fågel är blygsamheten personifierad. I tysta, otillgängliga skogsdalar eller lider, långt fjärran från människors boningar — alias lapparnas kåtor — söker hvart par af makar upp den tystaste och mest undangömda platsen. Där står en gran, frisk och frodig, och sträcker sina yfviga grenar skyddande ut öfver ett mosshöljdt stenrös, liksom enkom hopgyttradt att bryta af armar och ben i. På en af dess grenar bygga makarna sitt bo. Ytterstommen flätes af torra grankvistar. På dessa lägges en madrass af skägglaf, som — dess bättre! — finnes i outtömliga kvantiteter, och så afjämnas det inre med fina, torra strån eller hvad helst som finnes att få. En mera individuell lycka njuter ingen än dessa små nybyggare i urskogen. De ha inga grannar på långa vägar, de störas ej af förbigående. Midnattssolen belyser dem; vindarna spela orgel