för dem på barrträden. Allt är så ljuft och fridfullt. De tänka blott på sig och sitt. — Deras allt — det är det lilla nästet med de fem hvita, i rödt anstrukna och med svartbruna prickar strödda äggen. Kring dem koncentrera sig nu hela deras lif och alla deras tankar. Hvarför? — Alstringens lag! Ledsamt ha de för resten långt ifrån, enligt sitt sätt att se saken. Skogen vimlar af läcker spis — insekter och mygg; vatten finnes i öfverflöd, och så länge visthuset är fullt, går det ingen nöd hvarken på far, mor eller småttingar. Trots tystnaden, trots ensamheten har hanen under hela rufningstiden liksom smugit sig fram, troget vidhållande sin föresats att lefva obemärkt. Men när de små kommit till världen och fått ett par veckor på sig, blir det lifligare kring nästet. Ty då är risken redan mindre; kunna ungarna flyga, så reder man sig nog! I långa tider visste ingen, hvar sidensvansen häckade. Det ifrigaste sökande gagnade till ingenting, men ändtligen år 1857 påträffades ett näste — i Muonioniska —. Sedan dess ha andra funnits, och nu vet man, att fåglarna bosätta sig i ijälltrakterna ända ned i Värmland, i Norge på motsvarande område samt i finska Lappmarken. De förekomma oftast så att säga distriktsvis. På stora vidder påträffas, med lämpliga mellanrum, par efter par, på andra saknas de alldeles. Fram på eftersommaren, när ungfåglarna blifvit fullt hemmastadda i vingarnas bruk, ty sig de spridda familjerna tillhopa och bilda flockar, ofta på tusentals individer. Det börjar nu bli knappt om maten i Lapplandsskogarna, sedan mygg och andra yrfän delvis frusit ihjäl, och därför sträcka de små arméerna nu ut på ledungståg. Att börja med går färden nedåt kusten, men i den mån kölden skärper till, snön täcker marken och vattnen isbeläggas, bär det af mot sydligare nejder. Vi tycka, det är roligt, då de komma. En kör af drillande hvisslingar har redan på afstånd bådat flockens annalkande. Målet