bruna, med pennorna ytterst tecknade i hvitt, rödt och gult, så att den vackraste schattering uppstår. Undergumpen är brun. Stjärten, ljust grå, öfvergår i svartbrunt och slutar med ett bredt gult, med röda gnistor insprängdt tvärband. Den mörkbruna haklappen är kantad med svagt rödt. På hufvudet sitter en lång och spetsig, brun tofs. Från näbbroten går ett svart, afsmalnande band genom ögat. Fjäderbeklädnaden är yfvig, mjuk och silkeslen och har antagligen gifvit upphof till namnet. * Som vanligt med populära' fåglar har äfven denne många namn. Han kallas t. ex. rönnbärshane och snötyppa i Småland, kramsfågel i Västergötland, sivensvans och sibetsvans i Helsingland och toppsparf i Västerbotten. Fågeln är, då han anländer söderut, föga människoskygg Häraf begagna sig öfvermagar och söndagsjägare och skjuta ned dem i massor. Detta är ett grymt och rått tidsfördrif. Låten de små lefva! *

Talgoxen.

(Fig. 17; tafla III.) Termometern faller litet obetänksamt fram i slutet af september, björk och lönn börja skifta i gult, och genom askarnas glesa kronor rassla de stora bladen, falla till marken och bilda en tjock matta. Det ligger melankoli i luften, och gräsmattorna se däfna ut En vacker dag inkommer far, lägger mössan ifrån sig och säger. »Nu blir det vinter; jag har sett en talgoxe.» »Att det redan är så dags! Herre Gud, hvad sommaren ändå är kort!» Knappt nog har man bärgat hafren och fått dekorationsgrupperna i trädgården sådana som de skola vara förrän