Vindsvales son sticker upp sin hvita mössa öfver berget och påminner oss om hvad vi ha att vänta. Han skickar sin härold till dem, som ej ha fått ögon att se hans höghet själf med. Och härolden — det är just talgoxen — Parus major — den lille gul-hvit-svartgråe klippare, som vi alla känna. Enligt all logik borde han vara ovälkommen, men det är han icke, ty i en dyster tid kommer han med lif och munterhet, kvitter och rörelse. Han ser så lustig ut, när han kommer surrande genom luften, slår sig ned, hvar helst det passar sig, hoppar jämfota hit och dit, utstöter några gälla sittsi tu, sittsi tu och liksom spörjer därmed: — Nå-å, har ni någon mat åt mig? Här är en, som icke är någon kostföraktare! Sanningen är, att han kommer fram till människoboningarna, därför att kosthållet börjar bli skäligen magert i löfskogen, där han under sommaren lefvat familjelif, fostrat upp två kullar små talg-kalfvar — nej, så går troligtvis icke an att säga! — -oxar heter det, och etablerat dem, så att de själfva kunna draga sig fram genom lifvet och världen. Nu är den plikten fylld, flugor, mygg och larver ha gått i ide, och så måste han ju ty sig till människorna, som alltid ha så mycket att äta. Sittsi tu, sittsi tu! Andra fåglar flaxa om höstarna söder ut, men talgoxen är ej sådan. Han älskar fosterbygden, han vill lefva och dö i den. — Och maten, kölden? — Bah, man inrättar sig; det finns ju frön också, köttsmulor och 'talg' vid gårdarna. Innan en af de många talgoxarna fryser ihjäl, skall det bli bra bistert. Man har ju vingar, vet jag; man kan ju hoppa! Blir det allt för rasande, kryper man in till kossorna i ladugården. — Där är varmt, och där glömmer Brita sin smörgås ibland. • Vintern öfver stannar talgoxen framme vid gårdarna och inne i städerna, hållande sig framme, hvar helst något finnes att skaffa.