Han har reda på att allt flera människor bruka utanför sina fönster inrätta fågelrestauranter, där det på bestämda tider serveras en hel del läckerheter, som man eljest med möda och besvär får plocka ihop från skilda håll. Detta mathål är han förtjust i och hemsöker han regelbundet. Han håller tillgodo med hvad som helst, men mest tycker han om animalisk föda — köttsmulor, fett, ostbitar. Förekommer det någon gång bara vegetabilier på matsedeln, så tyckes han tro, att han är utsatt för drift. Ett stycke fribytare döljer sig i hvarje talgoxe; åtminstone har han en sådans mod. Afundsjuk är han också, och gärna ser han icke, att andra fåglar också infinna sig på restauranten, medan han å densamma intager sin måltid. Komma de en och en, så kör han bort dem; men anländer en flock sparfvar, är det han, som får ta till schappen med harm i det lilla hjärtat, naturligtvis. Där inga fågel-table-d'hôter serveras, måste den lille stackaren lefva af tillfälliga byten, hvilket icke alltid är så alldeles lätt. Men han har födgeni och vet att dra sig ur hungerspelet. Han vet, hvar visthusen äro belägna och när fönster eller lämmar till dem öppnas. Han vet ock, hvar köksan deponerar afskräden och ben, i nödfall hvar grisarna fouragera. Dessutom har han lärt sig ett kanaljestreck, som han just inte har någon heder af — att fånga bin i smällkall vinter. Han sätter sig på flustret, knackar häftigt med näbben på detsamma och ådrager sig dymedelst uppmärksamhet af portvaktarna, som alltid hålla sig vakna innanför portalen i den varma kupan. Med japanskt hjältemod och dödsförakt samt med afgjord fara att frysa ihjäl beger sig den förste i ordningen ut för att kunskapa, men knappt har han kommit i synhåll för röfvaren därute, förrän han blir gripen och uppslukad. Så knackar den lede bofven igen, och scenen repeteras, till dess missdådarens binäring lämnat tillräcklig afkastning för tillfredsställande af ögonblickets kraf. Och klart är, att om detta fortfar en månad eller två bortåt, så decimeras bifolket.