händer ju ibland, att man får se. hafrestånd växa uppe i ekar. Det kan då vara intressant att veta, att det är nötväckan, som planterat dem. På samma sätt behandlar hon ollon och nötter. Nötväckan är icke mycket rädd af sig. Vi sågo en gång en med ett gammalt pistolskrälle beväpnad pojke gå in till en ekstam, å hvilken en af dessa små fåglar befann sig på uppgående. Då den lille klättraren vände och begaf sig ned, lade skytten an, med armen och pistolen stödda mot trädet, och då villebrådet kommit i — som skytten ansåg — lagom håll, tryckte han af. Träffade gjorde han nu icke, men det small alldeles hiskligt, och elden blossade ett par fot ur mynningen. Men nötväckan lät sig alls icke bekomma. Psitt psitt, sade hon, gjorde lugnt helt om och började gå uppåt igen. Skyttens näsa blef så lång, så lång. Vi förmoda, att han aldrig mer öfvade sin färdighet på nötväckor! *

Sädesärlan.

(Fig. 20; tafla III.) Marssolen har smällt snön, och aprilsolen har här och där torkat upp marken och gjort gårdar, vägar och tak fria. Då höres en vacker dag, då luften liksom befinner sig i dallring på skyddade ställen och då det porlar och sorlar kring tufvor och stenar, ett muntert pliritt pliritt, på hvilket ingen fågelvän misstager sig. Då lyser ett leende upp hvarjé ansikte, och andedragen bli friare och lättare. Om bemälde quidam är en munter fyr med glad syn på ting och värld, så utropar han kanske med högan röst: »Nej men hör! Sädesärlan är kommen.» Nästa dag inflyter 'notisen' ofelbart i närmaste platstidning, ty en liten ärla är öfverallt en notabilitet, som tidningarnas reporters, till och med deras kåsörer, ägna en viss uppmärksamhet. Och man kan vara viss på att en sådan där liten notis af den stora