allmänheten mottages med vida större intresse än den på samma spalt stående underrättelsen om att grosshandlaren den och den i någon aflägsen ort skuddat fosterjordens stoft af sina blankskinnsklädda fortkomstledamöter eller att patron X. just är i färd med sin nittonde process mot grannen Z. På åkern går bonden bak plogen och fröjdar sig åt vårsolen och vårvärmen. Hans jord skiner af fetma, och hopp och glädje rumstera om i hans af vintermörkret tyngda sinnen. Då kommer ärlan i vågig flykt på lätta vingar, slår ned i fåran, vickar på stjärten och tackar för sist. — »Är du nu här, ditt lilla lif!» utbrister mannen. De två känna hvarandra godt och äro vänner sedan länge. Ärlan följer med, fåra upp och fåra ned, kvittrande, trippande, vickande och plockande. Hon tror, att mannen går så där och rister upp jorden med sin plog bara för att skaffa henne föda. 'Han vill väl bli af med maskarna och larverna', och det må hon ju gärna tro. Vågar hon sig stundom så långt fram, att hon snuddar vid hans fötter, så gör han henne ändå intet ondt. På många ställen i vårt land anses sädesärlan för en helig fågel, och ingen understår sig att döda henne. Ett sådant brott skulle ovillkorligen få sitt stränga straff. Fruktan härför men äfven den vackra fågelns älsklighet och oskadlighet gör, att sädesärlan ej har någon fiende, bara vänner. Vi ha ej ens någonsin hört, att bössbärande pojkar mot en af dessa små fåglar riktat sina hagelsvängande mordvapen. Gent emot roffåglar tjänstgör sädesärlan som ett slags säkerhetspolis. Dyker en sådan upp i lufthafvet och ärlan får syn på honom — och det får hon ögonblickligen! — så blir det lif och rörelse i den lilla varelsen. Under gälla, karakteristiska skrik skjuter hon i höjden och har snart alla traktens ärlor med sig, fladdrande omkring höken eller falken, som påtagligen är generad och lagar, att han fort kommer bort. När höns och dufvor höra det där lystringsskriket, ha de genast klart för sig, att det är ugglor i mossen och söka skydd bäst de kunna.