Sädesärlans toalett är icke praktfull men nätt och prydlig. Ofvantill är hon askgrå, hjässa, nacke, strupe och bröst äro svarta, pannan, kinderna, halssidorna och bröstet hvita. Vingpennorna äro svarta med grå kanter, af stjärtens långa smala fjädrar äro de mellersta svarta, de yttre ha hvita kanter; ögat är mörkbrunt, näbben och fötterna svarta. Sädesärlan bebor hela Europa och norra Asien, d. v. s. dessa landkomplex äro hennes sommarnöje och häckningsplatser. Om vintrarna dväljes hon i Afrika, norr om ekvatorn. Till Sverige kommer hon i början eller medlet af april. Om vädret börjar bli ruskigt, flyttar hon redan i september, eljest i oktober. Då och då glömmer sig en enstaka fågel kvar, särskildt om han fått någon vingskada. I regel är hans snara undergång då gifven. Sitt bo reder ärlan under någon taktegelpanna, i ett stenrös eller — någon gång — i ett ihåligt träd. Här lägger hon 5 à 6 gråhvita, brunprickiga ägg. Man har exempel på att ett par af dessa fåglar byggt sitt bo ombord på ett i Göteborgs hamn liggande ångfartyg och med detsamma gjort resan till Amerika, allt jämt rufvande sina ägg och fostrande sina ungar. Mat fingo de små från skansen, och godt trifdes de. Att en på någon bangård stående tom godsvagn befunnits lämplig till boplats för ett ärlepar, har man äfven sett. När vagnen sedan tagits i bruk och rullat bort till en annan ända af landet, ha makarna följt med, säkerligen med sina små hjärtan dunkande af oro och ängslan, men med ha de varit i alla fall. Huru det emellertid gått med affödan, ha vi aldrig sett konstateradt. I allmänhet tyr sig sädesärlan gärna till människan, men släktet är ej litet, och individen behöfver ett rätt stort område för att kunna lefva konvenabelt. Därför finnes det ock utgårdsärlor — sådana, som slagit sig ned på ödsliga, 'långt från all ära och redlighet' belägna platser. Utmed sjö- och hafsstränder trifves hon väl, och på små kala holmar finner man henne häckande. Här trippar hon beskäftigt omkring i vattenbrynet, kvittrar, vickar