begå ett föga jägarmässigt dåd. Det satt en skata på en gärdesgård omkring en torpstuga. På denna omisstänksamma varelse lade jag an och gaf fyr. Och skatan föll och var död — hux flux. Hon sprattlade ej en gång med fötterna eller rörde på vingarna. Och jag — jag skämdes som en hund. Ur stugudörren kom en gammal kutryggig, brungul kvinna utrusande, skummande af ilska och med knutna händer. »Mördare, bandit, stråtröfvare, skurk, niding, bof!» fräste hon. »Hvem har gifvit er lof att skjuta mina skator. Usling där, dråpare ... mina skator, mina skator.. .!» Ett mera passioneradt utbrott hade jag aldrig förr sett, och aldrig glömmer jag detsamma. Men så var det ock både första och sista gången jag sköt en skata. * På många ställen i vårt land räknas skatan nästan till husdjuren, och det anses heders- och lyckosamt, då ett par af bemälda fåglar bygger sitt bo i något träd nära en gård eller en stuga, oaktadt fördelen af bosättningen nog kan diskuteras. Ty skatans äganderättsbegrepp äro mycket outvecklade — såvida hon ens har några. Hon äter allt, som hon får fatt i. Afskräden och matrester, som kastas ut på marken, konsumerar hon omsorgsfullt, det må varda uppskrifvet på hennes kreditsida; men när hon kommer åt, så spisar hon också ägg och fågelungar. Späda kycklingar och dufungar äro för henne en läcker spis. Vi ha med egna ögon sett henne röfva ägg ur hönshuset och med det i näbben flygande bege sig till en stilla plats, där hon i frid och ro kunnat förtära sitt byte. I magra tider nöjer hon sig med trädknoppar och grönsaker. Noga uträknadt skulle hon få en tämligen stor balans sig till nackdel — men ändå skyddas hon .. Kanske därför att hon skrattar så virtuosmässigt I *