Skatparets bo i toppen af höga träd är så stort, att det synes på långa afstånd. Det är byggdt af fina kvistar, hvilka äro så konstmässigt och skickligt sammanflätade, att en enstaka af dem blott med stor ansträngning kan rubbas ur sitt läge. Öfver redet, som är förträffligt sammansatt af jord, rötter, hår, dun och trådar, hvälfver hon ett glest men starkt tak. Boet har två, hvarandra motsatta, trånga ingångar, så att öfverrumpling ej gärna kan ske. Honan lägger tidigt på våren sju, ända till nio långa och relativt smala ägg, som till färgen äro blekgröna och öfversållade med grönbruna fläckar. Det har ofta händt, att spekulativa människor ur skatans rede tagit bort ett par tre ägg och i stället ditlagt vederbörligen bemålade hönsägg. Skatmamma låter häraf alltid lura sig och kläcker samvetsgrant ut kycklingar, men då gäller det att passa på och rädda de späda ur faran, ty blir förfalskningen väl konstaterad, så är det strax slut med de ofrivilliga snyltgästernas späda lifhankar. * Skatan har det gemensamt med fruntimmer och vildar, att hon tycker om glänsande föremål. Har man ute på marken kvarglömt en tesked, en ring eller något annat liknande smycke och sedan ej kan finna det, är det ganska förståndigt att göra en undersökning i skatboet. Det förlorade återfinnes ofta där — och mer till. En italiensk författare tog en gång detta faktum till ämne för en teaterpjäs, 'Gazza ladra' — Den tjufaktiga skatan. En tjänstflicka anklagades för att ha stulit ett smycke och dömdes skyldig härtill samt skulle afrättas, då man i sista ögonblicket fann det bortkomna föremålet i ett skatbo... Tänk så dramatiskt! • Skatan är utbredd öfver hela norra halfklotet, med undantag af östra Asien samt Island och Färöarna. Hon är en stannfågel och håller sig troget kvar, där hon en gång sett dagens ljus.