alabasterstoder i trädskepnad, om jungfrusnöns absoluta renhet, om alplandskap i miniatyr, om ekorrdans och om fågelsång... Och du, som däst sitter framför brasan i din mjuka fåtölj, med bräm kring tofflorna och en angoramatta under fötterna — du småler deltagande åt öfverspändheten och nickar menande, men vid det sista ordet vet du dig ingen lefvandes råd längre: — då brister du ut i skratt. — Tänk — fågelsång i januari, vid 20 graders köld! Nej, moderation i fantasien, snälla ni! Vi tro hvad som är någorlunda sannolikt, men rena dikter — åhnej! Och dock är det visst ingen dikt, att man kan få höra fågelsång i januari. Om så behöfs, skulle vi vilja betyga detta på aflagd ämbetsed. Dock, detta är onödigt. Där sitter sångaren, och han dokumenterar sig själf. — Sångaren —? ... En röd törnros, som slagit ut på en snöhöljd grangren och som skimrande vajar mot himlens opal! — Bah! Nu löper er fantasi med florshufva! Det är en fågel — en korsnäbb. Ert ständiga innesittande är ensamt skuld till att ni icke känner hans praktfulla toalett. På hufvud, rygg, bröst och buk är han lifligt röd, här och där med en svagt gul vattring. Vingarna äro bruna, med pennornas fan skiftande i gulgråhvitt. Undergumpen är ljusgrå med gul anstrykning. Stjärten är brun med ljusare kanter på fjädrarna samt klufven. Detta är mannen! Om turen är god, kunna vi äfven få se hans hulda maka. Henne har naturen utrustat vida enklare. Hon gör på afstånd intryck af att vara grå, med brunsvarta vingar och stjärt, men kommer man henne närmare, märker man, att hennes hufvud är ljust och ryggen mörkare olivfärgad. Halsen stöter i grått, och bröst och buk äro grågula. På ryggen öfvergår färgen bakåt till med svagt rödt anstruken orange, som i stjärttäckarna har en