kattögde stråtröfvare söker reda på hvar kråkflockarna slå sig ned för att tillbringa nattens timmar och passar då på tillfället att slakta så många af de i mörkret hjälplösa fåglarna han behöfver för att bli mätt. Dessa nidingsdåd ha emellertid i kråkornas sinnen tändt till lif ett glödande hat emot ufven. Få de rätt på honom om dagen, är det han, som får sitta emellan, och han kan då ha rätt svårt att reda sig. Af detta hat begagna sig jägarna för att komma åt kråkorna. De plantera ut en fängslad uf på ett fält och skjuta därefter från ett bakhåll de ursinniga kråkorna, som från alla håll samlas kring sin fiende. Kråkans latinska namn är Corvus cornix. På svenska bygdemål kallas hon gråkråka, marskråka, bonnorre och Kajsa. De båda sistnämnda namnen röja en viss smeksam förtrolighet, men den är nog bara skenbar, ty att kråkan har några synnerligen goda vänner i människorna, tro vi icke. *

Korsnäbbar.

(Fig. 25, tafla IV.) Många äro de, som inbilla sig, att skogen ligger absolut död och tyst, då vintern öfver träd och buskar, klippor och dalar breder sin hvita, af frostkristaller skimrande fäll, och som rysa vid blotta tanken på att ge sig in i den hvita ödemarken. Men andra veta bättre. Den åter modern vordna skidsporten har för tusental af ungdomar öppnat vinterskogarnas trollvärld. Till denna draga de ut, då österns bryn ännu står saffrans färgad af solbådet, i den dväljas de, då januaridagern skimrar af klarhet mellan snöpyramider och grönhvita tempelbågar, och i den stanna de ännu, sedan månen gått upp och hänger som en stor silfverkula mellan ett par hvita, smäckra toppar. Och när de återkomma, äro de fulla af Iifsglädje och entusiasm och berätta hänförda om skogarnas tusen under — om luftiga grenverk af kristaller, om