aning om röd inblandning. Vingarna äro bruna, och så är äfven stjärten. Det mest egendomliga hos dessa fåglar är den starka näbben, ity att dess spetsar korsa hvarandra. Dess byggnad är i öfrigt tämligen klumpig; den är hornfärgad. Fötterna ha långa tår med krökta, starka och spetsiga klor. Korsnäbben hör icke till de ömtåliga varelser, som taga till flykten, så snart september månad kommer och svalkar sommarglöden. 'Den snöiga nord är hans fädernesland', enkannerligen dess barrskogar. Där bor han, där bygger han, och i dem fostrar han i smällkall vinter nya skaror af ätteläggar, lika grant utstofferade och lika snedmunta som han själf. Vi sade, att korsnäbben bor i skogen. Det är därför naturligt att han lärt känna den. Han ser naturligtvis, när det år godt om kottar på granarna, och då vet han, att det ock blir godt om mat, hvad det lider. Han vet också, att granfröet icke mognar på samma tid alla år, och erfarenheten har lärt honom att förutsäga, när mognaden kan väntas. Denna kunskap ha många människor icke inhämtat, men de granna fåglarna ta icke fel och låta sig af densamma bestämma i fråga om tiden för sin bosättning. De behöfva nämligen moget granfrö till föda åt ungarna, och därför ställa de sina byggnadsplaner med hänsyn till tidsperioden i fråga. I januari månad är honan — som ensam utför byggnaden — föi den skull ofta i färd med att samla materialier till sitt hem, som hon anlägger ute på en lummig grangren eller — någon gång — inne vid själfva stammen. Det består ytterst af torra, nästan halfmultnade granpinnar och därinnanför af skägglaf, någon gång med inblandning af en liten barrkvist eller en fjäder. Redet konstrueras med mycken omsorg, ty det måste hålla värmen inne. Det är emellertid icke täckt, såsom den store naturvetenskapsmannen Sven Nilsson antog, utan öppet, men den mest stränga vetenskapliga beräkning har ej kunnat bättre träffa den lämpliga modellen, och därför lägger lilla frun, då allt är färdigt,