med lugnt förtroende sina tre, fyra eller fem hvita, med ljus- eller mörkbruna fläckar och streck öfversållade ägg, som hon därefter lämnar åt sig själfva — i 20 graders kyla. Andra ägg frysa sig fördärfvade i en sådan temperatur men hennes ej. Hvarpå beror det? — Säkerligen på en medfödd härdighet men ock helt visst på boets konstruktion. Faller temperaturen under 20 gr., lär det emellertid vara ute med dem. Då ungarna omsider komma fram — hvilket kan ske redan i januari månad, hålla de hvarandra varma. Det riktigt ångar i det lilla nästet, men om någon obarmhärtig forskare kommer i experimenttagen och fattar en af de små i vingen och lyfter upp honom i den isiga luften öfver balen, så dör den stackaren nästan ögonblickligen. Honan får ensam sköta rufningen, men under denna tid har maken skyldighet att skaffa henne mat. Detta gör han också med godt humör. Dagen i ända klättrar han i grantopparna och plockar med sin starka korslagda näbb lätt och ledigt igenom grankottarna, uttager fröna och bär dem till gemålen, som mottager födan sittande på kanten af boet eller strax bredvid på grenen och som återvänder till sin moderliga kärlekssyssla, så snart måltiden är öfver. Det kan tyckas, att det härunder just icke blir någon reda med rufningen, men faktiskt är, att ingen skada sker genom de täta afbrotten. Ingen nordisk fågel påminner så mycket om tropikernas papegojor som korsnäbben. Han klättrar alldeles som dessa och tar därvid ofta näbben till hjälp. Den art, vi här beskrifvit, är större korsnäbben — Loxia pithyopsittacus — som uppträder periodiskt i vårt land och slår sig ned, hvar helst födan är riklig. En annan art är mindre korsnäbben — Loxia curvirostra — den förre så lik att man till och med tvekar om de i själfva verket äro skilda åt. I alla händelser är den påvisbara olikheten minimal.