För resten är bofinken en bland de härdigaste sångfåglarna, och det händer ej sällan, att en och annan af dem stannar kvar hos oss öfver vintern. Då tyr han sig fram till människans boningar mer än under sommarens dagar, fraterniserar med grå- och gulsparfvar, mesar och siskor och väcker bland dem uppseende till följd af sin vackra fjäderbeklädnad. Hanen är ståtligast af makarna. Han har svart panna, hjässan, nacken och en del af skuldrorna blygrå, ryggen dunkelt kastanjebrun, öfvergumpen brun och stjärtpennorna svarta med grönskiftande kanter; de yttre på hvar sida delvis hvita, de två midtpennorna mörkgrå. Vingfjädrarna prunka i svart, gulgrönt och hvitt. Honans färger äro mattare, och hon ser mer ut som en ungfågel. Bofinken bygger högt upp i någon säker trädklyka sitt konstnärligt sammansatta bo, som det vill öfvade ögon eller en särskild slump till att upptäcka. Det yttre beklädes helt och hållet med mossa och lafvar, hvilka till färgen äro alldeles lika trädstammarna, så att boet på intet sätt sticker af emot dem. Inuti är den lilla runda balen beklädd med tagel, hår och fjäder och bildar ett det mjukaste och varmaste näste, man kan tänka sig. I detta bo lägger honan tidigt på våren fem, ända till sju ägg, som antingen äro ljust blågröna eller ock grå, ofta med rödbrun anstrykning och alltid med bruna, svarta eller gråa fläckar, streck och punkter. Alla ägg i ett bo äro hvarandra lika. Man finner aldrig ägg med olika bottenfärger blandade om hvarandra i samma rede. Honan ensam ombesörjer rufningen, men hanen hjälper henne pliktskyldigast att försörja de små, när de en gång komma till världen. Bofinken börjar sina familjebestyr tidigt på våren och har därför sina ägg lagda, innan löfvet ännu utkommit. Detta blir ofta hans olycka, ty en vacker dag kommer en katt, en kråka, en klådig pojke eller någon annan röfvare, tar bort äggen och rifver