han blef kallad så 'för sin behagliga röst, liknande en orgel ehuru icke stor nog att fylla koret i en domkyrka, hvarest domherrarna eller kanikerna sjöngo sina horas canonicas'. Annan mening är emellertid den, att han fått namnet af sin svarta hätta, som liknar en kalott. Domherren trifves ganska väl i fångenskap och fattar då stor vänskap för sin vårdare. Han kan lära sig hvissla hela melodier; men — låt honom lefva i frihet! En fågel i bur är ingen glad syn. *

Bofinken.

(Fig. 27; tafla V.) Det finnes en stämma i den stora vår- och sommarkonserten, som i sin mäktiga, fylliga och friska kraft öfverallt gör sig gällande och liksom håller ledmotivet uppe — det är bofinkens klangrika om ock något enformiga sång. En hvar känner den. I hvarje trädgård, hvarje lund, hvarje skog i Europa, västra Asien och norra Afrika finnes ett eller flera bofinkpar, som där skaffat sig hemortsrätt. De komma i slutet af mars eller början af april, ty äfven bofinken är en flyttfågel, och då blir det genast ökad stämning i förårsglädjen, då är det som stege lifsvärmen i människans bröst en eller flera grader och som hade man rätt att gå ut och titta efter hästhofvar, vårbrodd och hvitsippor. Härmed kan det emellertid nog dröja någon dag, ty lika litet som andra flyttfåglar har bofinken våren med sig. Han känner blott därnere i sina vintersanatoriebygder hemlängtans regelbundna maning i sitt lilla bröst och ger sig så af. På vägen eller efter framkomsten kan han möta oväder, frost och snö, men det är sannerligen icke hans fel. Han lider nog af det, stackars liten, men lika ömtålig som svalan är han emellertid icke. En snövädersperiod öfverlefver han rätt väl. Blir den för långvarig, så kan han koncentrera sig bakåt igen.