Det är icke godt, gråsparfvens rykte, och någon egentlig vänskap ifrån människornas sida kan han icke räkna på. 'Luftens råttor' kallas familjens samtliga medlemmar af sina värsta vedersakare, som obarmhärtigt predika massmord öfver hela byket. Några sådana ha dock aldrig satts i scen, och gråsparfven lefver tämligen fredad sitt torftiga lif, tolererad om ock ej älskad. Och dock, hvarför skulle man ej älska honom — åtminstone här och där? I den ensliga backstugan bakom åsen eller i det fjärran torpet vid skogssjön är han ofta nog människans enda sällskap. Där ser man honom med nöje krafsa i snön framme vid dörren, där är hans vårkvitter dubbelt kärt. Han gör så mycken skada, säger man. Han förstör och sönderplockar trädens knoppar, han stjäl bort fröet ur trädgårdssängarna, han slukar grönsaker, han härjar sädesfälten och har ej ett spår af respekt för den inbärgade grödan i lador och stackar. Ja, det är ju ett förskräckligt syndaregister, det medges, men så har han också en del förtjänster att lägga i andra vågskålen. Under den varma årstiden t. ex. förstör han skadliga insekter och larver i mängd. Gråsparfven är kanske den hemkäraste af alla vingade varelser. Om han 'i Sorunda är födder och kläckt', så stannar han i Sorunda så länge han lefver. Det kräfves våld eller svältfakta för att få honom att emigrera. Fångar man honom och för honom till Nacka, så är han snart hemma i Sorunda igen. Men därför att han är så där hemkär, tror han, att hembygden tillhör honom, honom allena — bland småfåglarna. Afundsjukan hör till hans arfsynder. Han motar bort eller äter ut sångfåglarna i traktens trädgårdar, parker och lundar, han eröfrar svalornas konstmässigt murade bon, och han har blott respekt för den, som besitter större kroppskrafter än som kommit på hans del. Men om herrskapet Skata emigrerat, med döden afgått eller blifvit landsförvista, så reder han ogeneradt sitt näste i ett hörn af deras täckta kvist-villa högt uppe i lindens krona och lefver