med fladdrande vingar, kippande näbbar och plirande ögon och föräldrarna i fullt arbete med att jaga luftens lätta invånare och bjuda dem till spis åt småttingarna. Det förekommer, att makarna, under det detta uppfostrarekall fullgöres, ta sig före att bygga ett nytt bo i och för frambringande af en andra kull, men man vet icke, om detta är regel. Tilläfventyrs beror det på huru pass äring det för året finnes i grantopparna. Att brödfrågan spelar sin roll äfven för fåglarna, kan nämligen icke betviflas. Grönsiskan är mycket god sångare och hålles af denna anledning ofta i bur. Men sin egentliga styrka som virtuos gör hon gällande blott i friheten, särskildt om våren, då hennes hela tillvaro är en förtrollningens ljufva dröm. Kring honan, som koketterande sitter stilla på en gren, fladdrar då hanen omkring på dallrande vingar, eller också flyger han sjungande mellan träden, en förtjusande bild af ursprunglig skogspoesi. Ibland klänger han som en gymnast på grenarna, än öfver, än under, kvittrar och lockar samt slår sig då och då ned i en grantopp, från hvilken han låter sina ljufliga toner ljuda öfver skogen. Grönsiskan är en strykfågel. Då det norr ut börjar bli kallt, drager hon i flockar söder ut och stannar ej gärna norr om Mälardalen. Knäpper det till äfven där, fortsättes färden, men i allmänhet öfvervintrar hon i Göta land. I Skåne är hon talrik den tiden. Hon lefver då mest af alfrö. Det är ett sant nöje att ha en eller flera alar inom synhåll en vinterdag, ty deras grenar och kvistar kunna då — innan trädet är utätet — vimla af små gulgröna klättrare, som med utomordentlig liflighet hoppa omkring och intaga alla möjliga ställningar för att komma åt födan. Att t. ex. hänga med ryggen ned och underifrån plocka fröen med näbben ur den lilla alkotten är för en grönsiska en helt naturlig sak, som år inöfvad från barndomen. Denna fågel tyckes vara så pass nationaliserad, att den, utom sitt officiella namn, endast fått ett till — smeknamnet siska.