pennor äro mörkt bruna med gula kanter, så att de vackraste båglinjer och tvärband bildas, då de små flygapparaterna äro hopfällda. Den klufna stjärten är helt kort, brun med gulkantade fjädrar, så att äfven dess dekorering är särdeles i ögonen fallande. Honan är nästan vackrare än gemålen, i det vingarna äro belagda med mera och klarare gult, hvartill kommer, att hela kroppen är marmorerad med smala, grå- eller brunsvarta fläckar. Hela norra delen af gamla världen är grönsiskans fädernesland. Hon finnes i England och i Japan. I Sverige förekommer hon sommartiden företrädesvis i de mellersta landskapen och är då rätt sällsynt i Skåne. Mot norr går hon ända upp till Kvickjock. I Norge dväljes hon helst i sydöstra landsdelarna men har dock iakttagits kring Trondhjemsfjorden. I Danmark uppträder hon sparsamt och häckar blott i enstaka fall. I Finland är hon allmän och äfvenså i ryska Lapplands sydvästra delar. Grönsiskan bygger sitt bo af fina, torra grankvistar, som hon med spindelväf angör vid någon smal, barrbeklädd grangren. På detta underlag flätar hon sedan ett rede af de finaste kvistar, hon kan få tag i, och madrasserar därpå sitt näste med granlaf samt andra mjuka saker. Detta arbete sker i regel ganska tidigt på våren. Äggen äro vanligen fem, till färgen hvitgrå samt öfverströdda med rödaktiga, grå eller mörkbruna fläckar. Rufningen sker med all den kärlek och det allvar, som äro vanliga bland de små älskliga skogssångarna. Redan i början af maj kunna ungarna vara så pass försigkomna, att de lämna boet. Föräldrarna ha då ett stort ansvar, ty fem munnar äro icke så lätta att mätta. Hufvudsakliga födan utgöres af insekter, men till omväxling bjudes dem äfven granfrö, som det nu börjar bli godt om och som är ett väsentligt näringsämne för de äldre. Skogsvandraren kan — om han har tur och är försiktig — ibland få bevittna små tjusande scener: han kan få se fyra eller fem små grönsiskbarn sitta uppradade på en gren