Norrmännen kalla henne sisik, danskarna grödsidsken. Finska namnet är vihereå varpunen. En släkting till denna älskliga lilla sångare är

Gråsiskan,

(Fig. 30; tafla V.) Acanthis linaria, som i två varieteter, den långnäbbade, var. holboelli, och den sibiriska, var exilipses, förekommer i vårt land. De äro emellertid ej alltid så lätta att skilja åt. Skillnaden mot stamfränden är, att de äro grå eller chokladfärgade i st. f. gulgröna. Den förstnämnda har en röd kalott på hufvudet, den senare är dessutom röd på bröstet och har vingarna vackert schatterade i mörkare och ljusare brunt. Dessa fåglar tillhöra jordklotets nordliga fastländer, där de häcka i tusental, ofta nog på de ovanligaste ställen. På Vardö har man t. ex. funnit ett gråsiskbo byggdt emellan ett par till torkning upphängda torskar. Också denna fågel drager om vintrarna söder ut och uppträder då ofta hos oss i stora flockar, blandar sig med grönsiskorna och spisar alfrö. Blir det ondt om sådana, slå de sig ihop med sparfvar och söka sin föda i spillning på vägar och gårdar. Gråsiskan är ej så god sångare som den färgrikare kusinen. Stämman är svag men sången i öfrigt och relativt mild och behaglig. Denna fågel kallas i Värmland och Södermanland alsiska samt i sistnämnda provins också allöpa och syriska, skåningarna titulera henne sisserönnika, Stockholmsnaboerna irisk, västgötarna erisk eller morisk, upplänningarna sjäska, kalmariterna sjöska, och norrlänningarna rödnacka. På norska och danska är svenska namnet gråsiska helt enkelt öfversatt. Att siskorna äro gladlynta till sin natur, har ingått i folkmedvetandet. Det är ju allmänt bruk att kalla en liten lustig, drillande flickstumpa för siska. *