Steglitsan.

(Fig. 31; tafla V) I det elementarläroverk, där undertecknad en gång i tiden inhämtade en efter tidens fordringar lämpad brist på vetande, idkades af pojkarna mycket träget en sport, som kallades att fånga steglitsor. Man tillverkade af en träbit, en tillplattad ståltråd samt ett par hopsnodda tagel ett mycket primitivt giller, som kallades 'sprängkol', och beväpnad med ett halft eller ett helt dussin dylika doningar begaf man sig, i sällskap med ett par liktänkande själar, arla en söndagsmorgon ut i skog och mark, direkt till någon trakt, där en af oss hört, att någon vid ett tillfälle — om också för ett eller annat år sedan — sett steglitsor. Där utplanterades då farligheterna på buskar och tufvor, vederbörligen gillrade samt betade med gamla kardborrar, hvarpå man lade sig i ett dike och afvaktade utgången. Att någon enda steglitsa fångades på det viset, har jag mig icke bekant, men någon gång hände sig, att man åtminstone fick se en svärm af de vackra fåglarna, och redan detta var en högtid. Huru många tusen timmar, som på detta sätt röfvades ifrån sömn och läxor, skall jag icke kunna uppgifva, och befattar jag mig för resten ej med, ty ur nationalekonomisk synpunkt är nog frågan utan betydelse. Vårt intresse för steglitsor var emellertid stort och räckte minst till konfirmationstiden. Om det gått i arf till kommande generationer, har jag mig icke bekant. * På den tiden hölls steglitsan ofta i bur, dels därför att hon var så vacker, dels därför att hon sjöng så fint. Dräkten är verkligen icke illa. Med sin brunflammiga grå-hvita buk och gump, sina hvita kinder, sitt lackröda ansikte, den