konstnärligt sammansatt af mossa och strån samt inuti fodrat med fårull eller fina växtfjun. I detta varma, mjuka rede lägger honan vanligen fem hvita, med ljusa och mörka fläckar beströdda ägg om 17 à 18 mm:s längd och 12 à 13 mm:s tjocklek. Gärna bo de olika paren för sig själfva, men man kan dock påträffa dem i små kolonier om fem eller sex familjer i samma lund. Så fort ungarna äro flygfärdiga, bege sig far och mor och småttingar ut på ströftåg och hemsöka då slätterna. De hålla så ihop hela hösten och vintern, och ibland händer det, att ett par familjer slå sig samman. Några större skaror bilda de emellertid aldrig. Hanen är god sångare, och det är detta, som vållar, att han ofta råkar i fångenskap. Då han i det fria låter höra sin omväxlande och vackra lilla aria, sitter han vanligtvis stilla på en gren och ej som andra fåglar i toppen på trädet. Särskildt pris förtjänar han därför, att han ibland sjunger äfven på vackra vinterdagar, då skogens sångare i öfrigt äro tysta. Acanthis carduelis eller Fringilla carduelis är fågelns latinska namn. Han tillhör sisksläktet och underfamiljen finkarna, ordningen tättingar. * I bur hölls steglitsan förr mer än nu. Att hon trifdes där särdeles gärna eller fann sig belåten med fångenskapen, våga vi icke påstå, men till och med en fågel kan vänja sig vid mångahanda och lefva sitt lif fram under inskränkta förhållanden. Allt naturligtvis beroende på det bemötande, som kommer fången till del. Månget ensamt stackars människohjärta har haft en bursatt steglitsa till sin enda vän och förtrogna på gamla dagar. Hvem har icke i något gammalt lågt hus i en liten landsortsstad mellan ett par hvita gardiner i ett fönster varseblifvit en bur med en munter, hoppande fågel i och bredvid, genom tyllen, ett fåradt,